Rädslan för att misslyckas
Sedan den dagen då jag kunde stå på benen har min mamma övertygat mig om att ”man kan allt man vill” och själv har hon bevisat detta i praktiken flera gånger om. Bland annat den helgen då hon spontant bestämde sig för att tapetsera om köket och de gånger hon rest ensam med mig och min syster till oexploaterade länder. I min övertygelse om att föräldrar är supermänniskor som alltid har rätt har jag därför heller aldrig tagit mig tiden att ifrågasätta min mammas ord. Istället har det gjort mig modig och givit mig enorm tilltro till min egen förmåga att prestera.
Mitt stora självförtroende har gynnat mig massor genom hela livet och har bland annat sporrat mig till utmana både mig själv och begreppet lagom. Haar gjort att jag på eget initiativ renoverat en skola i Sydafrikas kåkstad tillsammans med två kompisar, anordnat en välgörenhetsgala, volontärarbetat på barnhem i Tanzania och pluggt på universitet i Asien. I hela mitt liv har jag törstat efter utmaningar vilka jag sedan vänt ut och in på mig själv för att slutföra, oavsett dess storlek.
Den här framgången har idag gjort mig livrädd för att misslyckas, en rädsla vilken jag tror grundar sig i att jag hittills aldrig fått uppleva ett konkret nederlag eller fått några käftsmällar i livet... Tills jag fick anorexia vill säga, vilket minst sagt utmanar min inneboende prestationsprinsessa och för första gången i mitt liv misslyckas jag nu, ofta och mycket. Jag springer gråtandes ut från restauranger och kapitulerar av bara tanken av något egentligen så ofarligt som fläskfilé.
Att i sin tur sedan skillja ett misslyckande från av vara misslyckad är svårt och för mig har skillnaden alltid varit hårfin, vilket jag vet grundar sig i min extremt låga självkänsla. Anorexin har dock tvingat mig att ta tag i detta, att hantera misslyckanden och att försöka förstå att dessa inte gör mig till en sämre människa. En insikt vilken är jäkligt viktig, men precis lika svår att skaffa sig.
