Hälsogrubblaren

Jag är idag fast i ett beroende, i ett missbruk vilket jag just nu samlar mod och kraft för att ta mig ur. Missbruket av en jäkla metallplatta, min badrumsvåg. Ett instrument som för mig mäter så mycket mer än enbart min kroppsvikt, också både mitt samvete liksom egna värde. Ekvationen är enkel och ju lägre vikt jag har desto högre är också mitt personvärde.

Idag är vågen både min bästa vän och värsta fiende och det är när jag varje morgon kliver upp på plattan som kvaliteten på dagen också avgörs. En viktnedgång kan då göra mig fullkomligt euforisk och innebär goda förutsättningar för en bra dag medan så lite som några hektos viktökning istället kör min självkänsla i botten. Får mig att aldrig någonsin vilja se mat igen.

Hur jag som är så självständig överhuvudtaget lyckats hamna i detta beroendeförhållande kan jag omöjligt förstå men oavsett hur resan hit sett ut vägrar jag nu att vara slav längre. Likt föräldrar som försöker avvänja sina barn vid att använda napp håller jag därför just nu, sakta men säkert, på att trappa ner på mitt vägande och denna veckan väga mig varannan dag istället för varje. Varför jag valt att inte slänga ut vågen direkt beror helt enkelt på att jag i nuläget inte tror att jag skulle klara av att äta tillräckligt under de dagar då jag inte får veta min vikt i rädsla för att siffrorna ska skjuta i höjden. Målet är dock att inom kort göra slut på det destruktiva och ångestframkallande förhållande som jag idag har med min badrumsvåg.