Varning för extrem optimism!

Livet med anorexi / Permalink / 0

Det är sommarlovstider och även Knut verkar ha tagit semester. Helt utan förvarning dessutom. Ingen är gladare över hans frånvaro än vad jag är.

De positiva tankar och känslor som har genomsyrat min tillvaro de senaste dagarna känns smått främmande men överväldigande. Efter förra veckans kraschlandning och avsmak inför både mat och livet känner jag plötsligt en längtan efter att bli frisk och att återigen kunna leva mitt liv fullt ut. Allt det som pågår utanför husets fyra väggar känner jag nu stor nyfiken inför.

Det bubblar i bröstet av tanken på att få gå på musikal i London med min mamma och att färdas på moppe genom Italien med min bästa vän. Jag njuter också av att kunna betrakta glass som medicin och som en del i min tillfrisknadsprocess. Så länge Knut håller sig i bakgrunden hoppas jag kunna känna aptit snarare än ångest.

Jag är redo att återta makten över mitt liv och vägrar att se det passera rakt framför mina ögon. Allt kommer till en gräns och någonstans mitt i allt självhat har jag gått och blivit mitt eget största fan. Kommer Knut tillbaka så ska jag mata honom. Denna gången med glass och pizza som han verkligen hatar.

 
 
 
Till top