Hälsogrubblaren

Det är sommarlovstider och även Knut tycks ha tagit semester, helt utan förvarning dessutom. Ingen är gladare över hans frånvaro än vad jag är och de positiva tankarna och känslorna som genomsyrat min tillvaro de senaste dagarna känns liksom alldeles överväldigande. Efter förra veckans kraschlandning och avsmak inför både mat och livet känner jag nu en plötslig längtan efter att bli frisk och att återigen kunna leva mitt liv fullt ut utan begränsningar.

Just nu bubblar det i bröstet av tanken på att få gå på musikal i London med min mamma, att färdas på moppe genom Italien med min bästa vän. Jag njuter också av tanken på att kunna betrakta glass som min medicin, få äta massor av god mat förutsatt att Knut håller sig i bakgrunden och inte plågar mig med för mycket ångest.

Jag är redo, redo att återta makten över mitt liv. Vägar att se det passera framför mina ögon. Allt kommer till en gräns och någonstans mitt i allt självhat har jag gått och blivit mitt eget största fan. Kommer Knut tillbaka så ska jag mata honom. Denna gången med glass och pizza vilket han verkligen hatar.