Efterskalvet

Livet med anorexi / Permalink / 0

I måndags och tisdags kom det, efterskalvet efter London. Priset jag fick betala för vår mysiga weekend var min mentala hälsa och två stressbollar. De fick sätta livet till i tisdags kväll, jag bet ihjäl dem. Förlåt. Rest in peace osv osv. Jag som trodde att jag redan hade upplevt de värsta tänkbara panikångestattackerna, att det numera bara kan bli bättre, kan idag konstatera att jag haft fel. Måndagen var nämligen ett helvete och tisdagen lite av en nära döden-upplevelse. Jag trodde helt enkelt inte jag skulle överleva och gick då, i två dygn, omkring med en känsla som bäst kan beskrivas som att någon stod med handen i mig och slet ut Knut. En smärtsam upplevelse som gjorde ont, så fruktansvärt jäkla ont att jag trodde att jag skulle stryka med. Men egentligen var reaktionen inte helt oväntad och Knut hade såklart tokångest. Ångest över att resan hade gett mig en större trygghetszon till vilken acklimatiseringen gjorde ont, fick Knut att kvida rejält.

Så var det värt det? Hade jag fått frågan i tisdags skulle jag troligtvis vråla nej och kastat mina stressbollar efter dig. Idag däremot, en dag senare, ser jag på situationen med andra ögon och visst var det värt det. Även om priset var högt. Men det var ju faktiskt Knut som grät och inte jag.

 

 

 

 

 

 

Till top