Hälsogrubblaren

Kanske låter detta som ett märkligt resonemang men jag visualiserar ofta min anorexia som ett rum med många dörrar. Ett rum vars tapeter jag känner väl igen, likaså tavlor, möbler och gardiner. I detta känner jag mig trygg och man skulle kunna kalla rummet min trygghetszon. Jag vet vad som förväntas och slipper en massa överraskningar. En känsla som jag tycker om. Rummets nackdelar är däremot att jag lätt stagnerar och inte utvecklas. Gardinerna ändrar liksom inte färg av sig självt.

Rummets olika delar känner jag väl igen även när jag läser andra personers bloggar med samma sjukdomstillstånd. Vetskapen om att jag delar symptom med likasinnade kan skapa en viss trygghet men dessvärre också få mig att luta mig tillbaka. Jag är ju inte ensam. För mig har det varit extremt viktigt att inte tillåta mig själv att normalisera rummet för att andra bor liknade. Att fortsätta ifrågasätta varenda pinal som existerar inom dess fyra väggar och så även dörrarna. De som gör rummet större.

Jag försöker regelbundet att känna på dörrarna, för målet är att ta mig vidare och få en större värld. Bakom dörrarna gömmer sig nya möjligheter och mer frihet, mindre sjukdom. Av erfarenhet så vet jag också att den dörr som varit låst nio gånger kan vara öppen den tionde jag tar i handtaget. Tålamod är en dygd. För att ens våga knacka på dörrarna krävs det mod, innebär ofta också ångest. Både under tiden och efteråt.

Lax fick jag äta ett antal gånger för att lyckats avdramatisera. Idag är lax trygg mat för mig igen men det krävde sin vilja och envishet. En dörr som jag ska fortsätta att banka på, som jag gläntat men fortfarande inte tagit mig igenom, är att äta på publika matplatser, såsom restauranger och caféer. Min styrka är att jag aldrig nöjer mig med en liten värld utan hela tiden strävar efter att utöka mitt rum, inte låta mig begränsas av olika väggar. Öppen planlösning är min grej.