Hälsogrubblaren

Jag har alltid haft ett ganska stabilt humör och aldrig varit den som gör en höna av en fjäder, väljer mina strider och bråkar i stort sett aldrig med varken vänner eller familj. Även tonåren, som för många präglas av vredesutbrott, var för mig ganska så odramatiska och min revolterande period har istället varit sjukdomsrelaterad och det var när min kropp försattes i svält som mitt jämna humör också försvann. Det som än idag är ostabilt och växlar snabbt, många gånger så hastigt att det  är svårt för min omgivning att hänga med i svängarna. Ibland även för mig själv då jag ena sekunden kan känna mig irriterad och arg för att i nästa pendla till ödmjuk och kärleksfull.

Idag är det därför ofta mitt humör avgör alla andras och just nu försöker min familj dagligen känna av mitt humör för att sedan bemöta mig utifrån min sinnesstämning. Vara kameleonter och bete sig på det sättet som stör mig minst. Ångestfyllda dagar kan nämligen göra mig kort i tonen och snäsig, göra mig lättstött och små snedsteg från min omgivning kan då resultera i en utskällning.  

De har det inte lätt och med anorexia liksom ångestbesvär är det svårt att inte låta de känslor som ständigt stormar inombords påverka humöret. Sjukdomen har  alltså lockat fram en riktig dramaqueen i mig vilken jag idag avskyr, för surkärringar är nämligen det värsta jag vet.