Leva upp till att vara anorektiker

Livet med anorexi / Permalink / 3

Det var i mitten av april detta året som jag fick diagnosen anorexia nervosa. Problem med maten hade jag haft länge men aldrig övervägt att söka hjälp eftersom jag saknade viljan att bli frisk. Knut och jag var i smekmånadsfasen och jag trivdes med min tillvaro, njöt av kontrollen liksom av att vara smal. Jag upplevde fördelarna med ätstörningen vara fler än nackdelarna. Det gjorde däremot inte mina föräldrar.

Jag hade nyss kommit hem från Asien och bara två dagar efter att jag landat på Kastrup hade jag en tid bokad på Anorexiapunkten i Helsingborg. Mina föräldrar var båda väldigt angelägna om att jag skulle få professionell hjälp snarast möjligt och kontaktade därför Anorexiapunkten redan i mars när jag fortfarande befann mig på en strand i Filippinerna. Levde ett magert backpackerliv.

Min mamma körde mig till mitt besök på Anorexiapunkten, gav mig inget annat val än att ge det en chans. Personalen på Anorexiapunkten behövde inte mer än betrakta min späda kropp och mitt ansikte för att kunna konstatera att jag var ett fall av anorexi. Hennes tränade öga såg att jag var lätt luden i ansiktet, jävla lanugohår. Ändå så gick vi igenom kriterierna för anorexi, bockade av dem en efter en. Jag hade anorexia med ortorektiska inslag. Även om jag någonstans innerst inne redan visste att så var fallet, så var det under min första kontakt med vården som jag på riktigt fick smaka på ordet. Jag hade anorexia, anorexia nervosa.

Min första reaktion var aningen oväntad och något i stil med – fan vad coolt, jag är ju bra på det här. Jag kan svälta. Utåt höll jag masken. Med anorexi kom en del åtaganden som jag då började ta på största allvar. Anorexia kräver att man är smal och äter extremt restriktivt, så jag drog åt svångremmen och begränsade maten ytterligare. Mitt besök på Anorexiapunkten blev aldrig startskottet för mitt tillfrisknande som mina föräldrar hoppats på. Tyvärr blev personalen på Anorexiapunkten akut sjuk. I väntan på att komma igång med behandlingen på ätstörningsenheten i Lund utnyttjade jag tiden åt att bli den perfekta anorektikern. Dessa tankar levde parallellt med mina och mammas samtal. Hon försökte ta sig in i min bubbla och visst lyckades hon till viss del. Sjukdomen har däremot en enormt stark dragningskraft vilket just då fick mig att välja anorexin.

Jag som tidigare identifierat mig med friska personer och då betrakta mig själv som väldigt smal, började identifiera mig med andra som också hade en ätstörningsproblematik. Plötsligt var jag inte längre smalast, det fanns några lätträknade individer som var bättre än mig. Som svultit sig till en ännu lägre vikt. Detta var i Knuts värld oacceptabelt. Som den vinnarskalle jag är så beslutade jag mig därför att leva upp till min nya titel, anorektiska Isabelle.

 

 

 

#1 - - Anonym:

Ja det blir en ny nivå när man börjar jämföra sej med dom "riktigt" sjuka och inte friska människor. Tur du vände det så snabbt och fick klokare insikter!! Blev så ledsen när jag såg en typ 50 + extremt underviktig, typ lpt nivå, när jag handlade idag. Så sorgligt att ett helt liv spillts bort på nåt så oviktigt som en sjuklig undervikt 😥 Kram kram o kämpa på!!

Svar: Jamen visst är det så! Tror man vinner mycket på att försöka låta bli att jämföra sig. Åh, ja va sorgligt att höra. Livet är så mycket mer än att vara mager. Kram på dig!
Hälsogrubblaren

#2 - - Janina:

Åh, vad jag relaterar till din text. Att vara den som är sjukast, samtidigt som sjukdomen aldrig blir nöjd. Jag är tudelad kring det här att på sociala medier skriva om sina ätstörningar för att det lätt kan bli en jämförelse och en tävlan. Det gäller att vara på sin vakt och vara kritisk till vilka man följer för att undvika det. Tycker din blogg är ett utmärkt exempel på ett bra sätt att skriva om sin väg ur en ätstörning! Kram

Svar: Jag håller med dig, till 100%. Det kan verkligen trigga, då det ju lätt blir en hets. Tack, vad glad jag blir! Kram
Hälsogrubblaren

#3 - - Anonym:

Håller med Janina! Din blogg är ett friskt fokus till 100%. Det du skriver om sjukdomen är fakta som alla kan känna igen sej i. Kram L

Svar: Tack, vad glad jag blir att du tycker så. För det är också mitt mål. 😊
Hälsogrubblaren

Till top