Matschemats utveckling
Ni som har hängt med mig här på bloggen ett tag känner antagligen också till att jag idag gör en ganska så detaljerad måltidsplanering. Äter efter ett matschema vilket jag i flera månader nu har avsatt en eftermiddag i veckan åt att göra, som inneburit att jag redan på måndagen vetat vad jag ska äta till lunch på torsdagen. Ett schema som idag blivit en trygghet och gjort att jag sluppit tänka så mycket på mat, dessutom gett mig en varierad kost och förhindrat att jag fastnat i fantasilösa middagar.
Matschemat har alltså många fördelar och länge varit jättebra för mig. Men under den senaste tiden har jag däremot funderat mycket kring min planering, huruvida schemat hjälper eller stjälper mig i det stadie som jag är idag. En del av mig tycker nämligen att det vore oerhört tryggt att fortsätta hålla fast vid mitt matschema, att alltid veta vad jag ska äta och slippa överraskningar. Men någonstans känner jag mig mogen för att ta nästa steg, kämpa för att bli mer flexibel och ta spontana matbeslut.
De senaste veckorna har jag därför förändrat mitt matschema, som numera istället ett tomt blad med kalorikrav som enda specifikation. Min tanke är alltså att jag fortfarande ska äta de kalorier som jag och min mamma varje måndag kommer överens om men numera fylla i mitt matschema efterhand, i slutet av dagen. Mina kvällsmiddagar dock försöker jag att planera i förväg av den enkla anledningen att det krävs inför vår veckohandling. Men om jag äter lax en måndag eller torsdag känns numera oväsentligt.
Att jag idag klarar av att ta detta steget, vågar gå på känsla och lyssna mer på kroppen känns som ett stort steg i rätt riktning. Särskilt med tanke på att jag för så lite som några månader sedan fick panik när något som jag planerade att äta saknades hemma. Det fick min värld att rasa, men inte idag.
