Utmaningshelg

Motivationskort / Permalink / 0

Det har vankats utmaning. Helgen bjöd på inte bara en utan två stycken, som båda var stora dessutom. För ett par veckor sedan fyllde min syster vuxen och denna helgen var det dags att fira att hon lagt tonåren bakom sig. Med skilda föräldrar så firar vi alltid födelsedagar vid två tillfällen vilket i mitt fall i år innebar dubbel utmaning.

 Trots att jag har en väldigt bra relation till min släkt så känns kalas just nu både nervöst och otryggt. Släktkalas utmanar flera av mina begränsningar då det innebär både mat och mycket folk på samma gång. Dessutom under kvällstid då jag i regel mår som sämst. Jag har dock kommit så pass långt i mitt tillfrisknande att det absolut inte var en omöjlig tanke att jag skulle klara av det. Vi förberedde allt noga och jag och min syster valde menyn för båda kvällarna tillsammans.  På fredagen planerades det för kyckling med pestopotatis och chokladmousse till efterrätt, lördagen pulled turkey wraps och pepparkakscheesecake. Mat som jag känner mig bekväm med att äta.

Fredagens kalas gick precis så bra som jag hoppats att det skulle göra. Jag lyckades äta både middag och efterrätt, slapp en bråkig Knut vilket fick mig att känna mig både nöjd och frisk. Hela kvällen hade jag roligt tillsammans med mina kusiner, spelade kort och skrattade högt. Det var precis som förr även om det kändes ovant, som om alla var desamma men jag förändrad.

Det var under min promenad i lördags som det kom, efterskalvet. Jag kände mig som ett punkterat cykeldäck som tömdes på luft, fick svårt att både andas och gå. Hela eftermiddagen låg jag utslagen i soffan och en halvtimme innan andra hälften av släkten var på intåg så brast det helt. Även om jag hela tiden får nosa på det friska livet så är jag inte frisk, vilket skär i hjärtat varenda gång som det blir uppenbart. Där och då så kändes ännu ett släktkalas som en omöjlighet. Min mamma övervägde att ställa in kvällen men jag insisterade på att hålla fast vid planen och istället hålla mig på mitt rum.

Invirad i mitt täcke i sängen och med tårarna droppandes ner i mina pulled turkey wraps åt jag min middag, ensam på mitt rum. Tvingade D att lyssna när jag beklagade mig över min situation, vilken helvetes jäkla rövsjukdom anorexia är. När jag liksom släkten ätit upp middagen så fick jag nog. Vägrade höra hur alla andra skrattade en våning ner medan jag satt och grät i min ensamhet. Så jag torkade mina tårar, önskade mig själv lycka till och gick ner. Resten av kvällen blev bra. Vi spelade Pictionary och åt pepparkakscheesecake. Att jag lyckades ha roligt trots usla förutsättningar är jag jäkligt stolt över. Jag tog kommando och stampade på Knut. Mosade hans fula tryne.

Priset jag fick betala var en panikångestattack sent på kvällen där jag dyrt och heligt lovade att aldrig mer utmana mig igen. Att det inte är värt det. Men panikångest är som att föda barn, man glömmer bort känslan efteråt. Så på torsdag vankas det utmaning igen, då blir det Londonresa med mamma.

 

Till top