D - Läkare kan också drabbas av psykisk ohälsa

Gästbloggare / Permalink / 1

Nu ska jag skriva något som kommer att klampa både Ragnhild och Knut på tårna, men jag kan ana även Isabelle då jag själv just nu står med stilettklacken på vänster fot djupt nedkörd i min högra stortå (det gör ont - kan låta aningens osmidigt att klampa sig själv på tårna, men here we go). Ber om ursäkt till alla inblandade i förskott (OBS - ej till Knut och Raggan, de förtjänar stilettklackar på fler än ett ställe).

Jag vill börja med att berätta något som kanske förvånar, men även öppnar ögonen och klargör saker för vissa utav er. Jag såg nämligen en kommentar här på bloggen där någon påpekade att hen "trots att hens föräldrar är läkare hade drabbats av en ätstörning", som att det vore något anmärkningsvärt.

Precis som att en läkare inte kan undvika att drabbas av fysiska åkommor som förkylning, cancer eller njursten, så kan de heller inte undvika psykiska besvär som depression, schizofreni - eller ätstörningar. Det är jag ett levande exempel på. Trots att jag tvättar och spritar mina händer noggrant mellan varje patient så blir jag förkyld ibland och får magsjuka efter att ha undersökt tillräckligt många på infektionsakuten i vintertider.

Ja, och drabbas av en ätstörning. Och inte kunde jag undvika den heller, när jag såg de tidiga varningssignalerna. För hur mycket jag än insåg vad som var på väg att ske, så hade Ragnhild redan börjat infiltrera min doktorshjärna. Jag var liksom inte mer motståndskraftig än någon annan, bara för jag hade utbildning inom ämnet. Precis som att jag inte kommer att automatiskt kunna stoppa tumörer, sarkoidos eller lunginflammationers framfart i min kropp heller. Att vara läkare gör mig inte på något sätt immun mot en ätstörning (TYVÄRR - I wish liksom) (Ragnhild does not wish) (Raggan har ingen rösträtt. Hon är omyndigförklarad. Om och om igen).

Vad jag däremot kan göra - precis som alla med en ätstörning (det är liksom inte på något sätt annorlunda för att jag är läkare. Sjukdom som sjukdom!) - det är att påskynda läkningen. Och det är egentligen det jag vill skriva om, och där stilettosarna kommer fram. Men hallå här har jag redan hunnit skriva manuset till en halv triologi typ, så det får väl bli ett eget inlägg då. På återseende.

 

#1 - - Anonym:

Bra skrivet! Jag är lite i samma sits. Ssk inom BUP. Har tidigare jobbar mkt med anorektiker, sondat, matvak mm. Har lite andra ARB uppgifter nu men i min region går jag på klinikdagar med personal från enheten jag själv fått behandling på. Tyckte detta var ett fruktansvärt nederlag då det för mej är ett återfall. Är vuxen, är mamma, fru mm. Men inget gör mej trots detta heller immun. Är dock väldigt medveten om så mkt men oavsett om jag VET ångestprocessen, vet strategier mm så likaväl är det lika jobbigt för mej att ha den. Sen är det nog mer skam att drabbas som personal. Jag som själv är ätstörd skulle absolut inte vilka ha anorektisk ssk eller läkare, oavsett vilken diagnos jag behandlas för. Men alla kanske inte lägger märke till personalens kroppsstorlek så att det går att dölja. Men det är jag!
Bara kämpa på oavsett utbildning o titel. Men somsagt bra ämne att ta upp. Min bästa vän blev anorektisk trots då att hennes mamma ärbehandlare på behandlings hem tex. Lycka till med tillfrisknandet, vård-Sverige behöver oss friska! Kram

Till top