D - Min vapendragare

Gästbloggare / Permalink / 3

Hej!

Jag har inte frågat om lov egentligen, vilket man ju kanske kan anse att man borde göra när man ska gästblogga på någons blogg. Men jag kör på. Jag tänkte ta och introducera mig själv, D! Ja, och tyvärr också min ständiga följeslagare och nemesis Ragnhild. Hon kommer liksom på köpet.

Ta Isabelle, addera 3 år till åldern, könsstympa Knut och ni har mig och Ragnhild perfekt beskrivna. Gissningsvis är ungefär det enda som skiljer mig och Isabelle åt våra dialekter och möjligtvis min dragning åt dans, djur och blodiga kroppsdelar. Annars verkar vi vara väldigt lika. Och så även Knut och Ragnhild.

Isabelle har redan beskrivit vår korta och intensiva relation så väl, så det tänker jag inte ge mig in på. Däremot vill jag gärna ge min syn på det här med en ätstörd kompis. För jösses vad mycket ätstörda beteenden Knut lockar fram i Isabelle. För mig är det extremt tydligt. Tänker ”Men guuuud, stackars henne! Det kan inte vara lätt! Det är en himla tur för mig att inte jag är sådär sjuk…”, för att i nästa sekund kliva ut i köket och utföra exakt samma beteende utan att någonsin ha registrerat det tidigare. Vilket jag först DÅ såklart gör, eftersom jag just sett det hos Isabelle och lagt ned lite tankeverksamhet på det. Och där står jag med Ragnhilds skägg i brevlådan (hon verkar ha hormonella problem big time).

Jag har försökt bli frisk mycket längre än vad Isabelle gjort. Skillnaden har varit att jag i min ensamhet (Ragnhild vägrar behandling) (Isabelle också – och det tyckte jag var knäppt. Men att JAG vägrat behandling hela tiden, det är helt normalt och logiskt och vettigt och… eeeh... hehe) tagit små sköra babysteps och inte gjort några större utmaningar whatsoever. Gjort en lååångsam och plågsam viktuppgång och inte tagit tag i några fearfoods alls. Tillåtit mig att kompensera vid behov. Träna lite då och då. Jag menar, att gå ut och äta har gått jättebra! Det har ju bara varit att äta sallad dessförinnan, no problemos.

Jag sa häromdagen till Isabelle att jag aldrig haft en ångestattack, och det var (är, tack och lov!) sant. En gnagande oro i magen, absolut, men aldrig en ångestattack. Och det är ju inte så konstigt när jag bara försiktigt gått emot Ragnhild hela tiden. Trotsat lite, men på hennes villkor ändå. Så det kaoset som Isabelle skapat inom mig de senaste veckorna, när hon plötsligt pushat och ställt krav, stöttat för att våga utmana med större saker, äta mer, tänka klart – det är inte nådigt.

Så plötsligt är jag på så himla mycket godare väg mot ett friskt liv än någonsin hittills. Och visst är kaoset inombords enormt. Men så måste det ju vara. Trotsar jag aldrig Ragnhild så kan jag omöjligt bli frisk. Går jag istället emot henne så startas det istället krig oss emellan. Men det är svårt, just nu, att motivera för Ragnhild varför jag av någon som helst anledning skulle välja kaoset före lugnet som Ragnhild erbjuder mig. Men då är hon där igen, Isabelle, och berättar för mig hur jag ska mota bort Ragnhild. Ställer exakt rätt frågor. Skäller på mig när jag enbart är dum. Lockar och pockar och motiverar.

Så Ragnhild avskyr dig lite Isabelle. Och jag tycker om dig desto mer. Tillsammans ska vi ta livet tillbaka!

 
 
#1 - - Anonym:

Powerteam! Ni är grymma

#2 - - Anonym:

Wow så bra ni är!!!

#3 - - Anonym:

Perfekt teamwork!

Till top