Ställer friska krav
Begränsningar, usch vad jag hatar dem. Det har jag alltid gjort, så länge jag kan minnas och under min skoltid satsade jag jämt på högsta betyg för att på så sätt själv kunna välja karriär och inte tvingas låta mina betyg göra det åt mig. Samma sak gäller pengar och för mig har det alltid varit viktigt att spara för att jag spontant ska kunna åka en resa om det är vad jag vill och behöver. Känslan av att vara låst ger mig panik.
Just nu vill jag så ofantligt mycket på så många olika plan. Helt enkelt kunna slutföra min utbildning, dra igång massor av olika projekt, kunna äta på restaurang, resa och umgås med vänner utan att ligga sömnlös och orolig natten innan. Leva ett normalt liv, en längtan som präglade hela förra veckan för mig eftersom jag då satte ribban lika högt som friska Isabelle skulle ha gjort, helt enkelt vägrade att leva begränsat. Därför ignorerade jag Knuts tjockiskommentarer, räckte finger åt honom och åt massor av god mat. Jag fyllde dessutom min kalender med sociala aktiviteter, bestämde mig för att vara frisk och inte sjuk. Mitt i allt detta drog jag även igång ett poddprojekt.
Tanken var god och i förra veckan gjorde jag flera framsteg som jag är jäkligt stolt över. Men efter tre panikångestattacker på två dagar och ett konstant tryck över bröstet måste jag nu backa bandet. Jag är sjuk och kan då inte leva som om jag vore frisk. Anorexin, med konsekvenserna depression, panikångest och social ångest, begränsar mig, gör det alltså svårt att leva som andra även om jag själv vägrar att inse det.
Att se livet passera utan att aktivt kunna delta i det är idag så otroligt utmanande. Folk jobbar, pluggar, umgås, skrattar och utvecklas. Men vad gör jag? Går hemma, debatterar med Knut, har ångest, bloggar och skriver en bok. Mer än så orkar jag inte och det är svårt att acceptera när jag vill så mycket mer. Just nu klamrar jag därför mig fast vid tanken att min tid kommer. Att jag i framtiden kommer att ges möjligheten att ta revansch, att det finns en dag då mentala spärrar inte längre begränsar mitt liv. Fram tills dess intalar jag mig att jag faktiskt också reser, men att min resa är själslig.
Alltså jag tror man blir lite mer ödmjuk av att ha krisat lite själv. Du är säkert ödmjuk redan men lätt att kunna ta och acceptera svagheter hos andra men inte hos sej själv. Så ödmjuk mot sej själv kanske är mer passande. Det händer saker i livet, det kommer kriser och tragedier man alls inte har planerat. Livet går inte på räls och det ligger ständigt positiva och negativa överraskningar och väntar. Din tid kommer, för att citera Håkan H. Det gör den! Och att krisa, se det som en utbildning med dej själv. Du kommer komma ut som en bättre version! Lovar! Och alla som nu nu syftar på som lever sitt liv. Du har inte en aning om vad dom bär på, mår eller går igenom eller vilka kriser dom måste slåss mot framöver. Du kör din nu tar du dej igenom den riktigt ordentligt kanske du slipper fler personliga kriser. Och var mer tillåtande, ett år är ingen lång tid! Du har inte missat så mkt än. Men det är en bra drivkraft som kommer göra att det slipper bli kroniskt för dej 🌟 Tror stenhårt på dej, och på din bok! Spännande! Kramar Lisa