Ställer friska krav

Livet med anorexi / Permalink / 3

Begränsningar, usch vad jag avskyr dem. Det har jag alltid gjort. Under min skoltid så satsade jag jämt på högsta betyg för att själv kunna välja min framtida karriär och inte tvingas låta mina betyg göra det åt mig. Samma sak gäller pengar, för mig har det alltid varit viktigt att spara så att jag spontant ska kunna boka en resa om det är vad jag vill och behöver. Känslan av att vara låst ger mig panik.

Just nu så vill jag så ofantligt mycket på så många olika plan. Jag vill kunna slutföra min utbildning, dra igång massor av olika projekt, kunna äta på restaurang, resa och att umgås med vänner utan att ligga sömnlös och orolig natten innan. Ett normalt liv, det vill jag ha!

Förra veckan så satte jag ribban lika högt som friska Isabelle skulle ha gjort, vägrade att leva begränsat. Jag ignorerade Knuts tjockiskommentarer, räckte finger åt honom och åt ändå, även i sällskap. Jag fyllde min kalender med sociala aktiviteter, bestämde mig för att vara frisk, punkt. Vissa planer gick vägen, andra inte. Mitt i allt detta så drog jag även igång ett poddprojekt.

Tanken var god och jag gjorde flera framsteg som jag är jäkligt stolt över. Men efter tre panikångestattacker på två dagar och ett konstant tryck över bröstet så måste jag nu backa bandet. Jag är sjuk och kan då inte leva som om jag vore frisk. Anorexin, med konsekvenserna depression, panikångest och social ångest, gör det svårt för mig att leva som andra, även om jag själv vägrar att inse det.

Att se livet passera utan att aktivt kunna delta i allt jag vill är mentalt utmanande. Folk jobbar, pluggar, umgås, skrattar och utvecklas. Men vad gör jag? Går hemma, debatterar med Knut, har ångest, bloggar och skriver en bok. Mer än så orkar jag inte och det är svårt att acceptera när jag vill så mycket mer. Det hjälper inte att min mamma försöker intala mig att jag gör mycket värdefullt med mina dagar.

Just nu så klamrar jag mig fast vid tanken att min tid kommer. Att jag i framtiden kommer att ges möjligheten att ta revansch. Den dagen då mentala spärrar inte längre begränsar mitt liv. Tills dess så intalar jag mig att jag faktiskt också reser, men att min resa är själslig.

 
#1 - - Anonym:

Alltså jag tror man blir lite mer ödmjuk av att ha krisat lite själv. Du är säkert ödmjuk redan men lätt att kunna ta och acceptera svagheter hos andra men inte hos sej själv. Så ödmjuk mot sej själv kanske är mer passande. Det händer saker i livet, det kommer kriser och tragedier man alls inte har planerat. Livet går inte på räls och det ligger ständigt positiva och negativa överraskningar och väntar. Din tid kommer, för att citera Håkan H. Det gör den! Och att krisa, se det som en utbildning med dej själv. Du kommer komma ut som en bättre version! Lovar! Och alla som nu nu syftar på som lever sitt liv. Du har inte en aning om vad dom bär på, mår eller går igenom eller vilka kriser dom måste slåss mot framöver. Du kör din nu tar du dej igenom den riktigt ordentligt kanske du slipper fler personliga kriser. Och var mer tillåtande, ett år är ingen lång tid! Du har inte missat så mkt än. Men det är en bra drivkraft som kommer göra att det slipper bli kroniskt för dej 🌟 Tror stenhårt på dej, och på din bok! Spännande! Kramar Lisa

Svar: Det har du alldeles rätt i. Visst har jag blivit både mer ödmjuk och förstående. Det är mänskligt att må dåligt ibland. Har man inte upplevt en kris själv så är det svårt att förstå andra. Tack för dina kloka ord, det fick mig verkligen att tänka till. Och kämpa på du också. Kram
Hälsogrubblaren

#2 - - Janina:

Hej!
Jag har precis ägnat flera timmar åt att läsa gamla och nya inlägg i din bok. Wow. Du skriver så träffande, jag känner verkligen igen mig. Jag är bergsäker på att du kommer klara av att begränsa anorexin, liksom jag kommer göra till sist. Det tar tid, men det kommer vara värt.

Och det här med begränsningar. Igenkänningsfaktorn är hög. Jag vill så mycket, kunna göra allt det där jag ser andra gör och uppfylla min drömmar. Men jag kan inte göra det i dagsläget. Jag har försökt köra på men jag kraschar alltid. Kroppen säger ifrån, för jag är inte frisk. Jag kan inte köra på utan energi. Precis som du avslutar inlägget med att säga: din tid kommer. Lika bra att ta tag i problemen ordentligt nu och när man kämpar för att bli frisk genomgår man verkligen en själslig resa. Man lär känna sig själv på ett sätt som är unikt och som man kommer kunna bära med sig resten av livet.

Kämpa vidare, jag hejar på dig! Kram

Svar: Åh, men vad kul att du tagit dig tiden att läsa! Vad glad din kommentar gjorde mig.
Men visst är det så. Det är så rätt det du skriver. Jag tror det absolut bästa är att sänka kraven och känna att man klarar av mindre saker än att ställa skyhöga krav och sedan (precis som du skriver) krascha. Det kan verkligen köra både självförtroendet och självkänslan i botten. Kämpa på du! Jag tror på dig. Det kommer en dag då vi också kan fylla drömmar. Är övertygad om att det kommer något gott ur allting. Kram!
Hälsogrubblaren

#3 - - Anonym:

Känner igen mig i det du skriver man vill vara som alla andra orka lika mycket men kroppen orkar inte det. Efter varje helg då man gjort många saker får jag alltid yrsel illamående och huvudvärk vilket är ett pris man får betala för att man försökt hänga med som alla andra. Jobbigt och tråkigt men hoppas det blir bättre. Du gör ett jätte jobb varje dag så var stolt över dig själv❤️

Svar: Jamen precis! Kroppen behöver få en chans att återhämta sig och komma tillbaka igen. Det tar tid. Och även de mentala spärrarna kan ju göra det extra jobbigt. Men genom att vi är snälla mot oss själva så kommer det att gå lättare och lättare med tiden. Man kan inte vara på topp hela livet, det går inte. Ta hand om dig, kram!
Hälsogrubblaren

Till top