Vägen är inte spikrak

Livet med anorexi / Permalink / 0

Han fick mig nästan, så jäkla nära var han - Knut. Är listig som få och agerar snabbt så fort jag har en dipp vilket jag precis haft. En svacka som jag drogs ner i efter vad som känts som flera personliga nederlag vilka tillsammans fått mig att känna mig fullkomligt värdelös, som att allt jag gör just nu går käpprätt åt skogen. Situationen såg Knut såklart stor potential i som i fredags valde att lägga fram förslaget om bantning.

Den här gången var hans timeing helt rätt. Jag var mottaglig för de sjuka tankarna och mycket skickligt lyckades Knut därför locka fram min vinnarskalle, få mig att känna att jag minsann skulle visa för honom att jag inte har fallit för frestelsen mat och fortfarande kan kontrollera mig själv. Lördagens matintag halverades därför vilket fick Knut att ge mig en öronbedövande high five, men utan att ändå vara helt nöjd. Jag kan ju mindre, det vet han. Så tillsammans planerade vi att fortsätta på söndagen under vilken jag var hans trogna slav tills efter lunch. För då lyckades jag, tack och lov, plocka fram mitt sunda förnuft igen. Helt enkelt fråga mig själv vad fan jag håller på med?! Om jag vill kasta bort allt för Knut? Det som tidigare var ett ja, blev då ett nja.

Men någonstans efter min lunch igår, när jag insåg hur pissigt de är att äta vaxbönor och tonfisk slog jag näven i bordet. Åt en chokladbollskvarg och Propud Lussebulle direkt efter och bestämde mig för att bryta mitt löfte till Knut med omedelbar verkan. Flashbacks fick mig att tänka om, att tänka rätt. Jag vägrar att gräva ner mig i samma svarta hål igen, jag är på väg till något mycket bättre nu och ska bara rida ut stormen för att komma dit.

Så vad hände? Jag levde upp till söndagens kalorimål och känner mig nöjd. Knut får hitta någon annan att manipulera, jag tänker nämligen inte vara hans marionettedocka längre.

 

 

 

 

Till top