Vägen är inte spikrak

Livet med anorexi / Permalink / 0

Han fick mig nästan, så jäkla nära var han, Knut. Efter flera, vad som känts som, personliga nederlag så har jag under de senaste dagarna gått omkring med känslan av att vara fullkomligt värdelös. Det känns som att allt jag gör går käpprätt åt skogen vilket har kört både mitt självförtroende och min självkänsla i botten. Knut har sett stor potential i mitt dåliga mående och lade i fredags därför fram förslaget om bantning.

Allt mitt kämpande och alla framsteg blev plötsligt oviktiga och det enda jag ville var att pleasa Knut. Mycket skickligt så lyckades Knut att trigga igång min vinnarskalle - Jag skulle minsann visa för honom att jag inte har fallit för frestelsen mat och fortfarande kan kontrollera mig själv.

Lördagens planerade 2350 kalorier blev 1400. Knut gav mig en öronbedövande high five, men var ändå inte helt nöjd. Jag kan ju mindre, det vet han. Så tillsammans planerade vi att fortsätta på söndagen. Jag var hans trogna slav tills efter lunch. Då lyckades jag, tack och lov, plocka fram mitt sunda förnuft som frågade mig själv vad fan jag håller på med?! Är jag beredd att kasta bort allt för Knut? Det som tidigare var ett ja, blev ett nja.

Men någonstans efter min lunch, när jag insåg hur pissigt de är att äta vaxbönor och tonfisk så slog jag näven i bordet. En chokladbollskvarg och Propud Lussebulle åkte ner i magen och jag bestämde mig för att bryta mitt löfte till Knut och det med omedelbar verkan. Flashbacks fick mig att tänka om, att tänka rätt. Jag vägrar att gräva ner mig i samma svarta hål igen, jag är på väg till något mycket bättre nu. Jag ska bara rida ut stormen.

Så vad hände? Jag levde upp till söndagens kalorimål och känner mig nöjd. Knut får hitta någon annan att manipulera, jag tänker inte vara hans leksak längre, punkt.

 

 

 

 

 

Till top