Hälsogrubblaren

Jag har ett problem, har fastnat i ett tankemönster som förstör min vardag och just nu kretsar mitt liv kring vad jag hela tiden tror att jag borde göra snarare än vad jag faktiskt vill. Att jag borde städa, göra matschema, skicka mejl, bocka av resterande punkter på min milslånga att-göra lista. Den lista som nyss var hanterbar men som efter en fyra dagars svacka återigen hunnit växa sig lång och skapa stress, som jag därför känner att jag borde ta tag i direkt och trots att kroppen under de senaste dagarna skrikit efter vila. Ett faktum som min inneboende prestationsprinsessa blundat för, därför ändå tvingat mig att ta tag i alla mina ”måsten”. Men i onsdags vann faktiskt kroppen och trots påtryckningar från mitt alter ego bestämde mig då trots allt för att lyssna på kroppen, utgå från mina behov och min vilja snarare än min att-göra lista. Helt enkelt bocka av några få nödvändiga punkter men sedan ägna resten av dagen åt att måla mina naglar, göra ansiktsbehandling och slötitta på mina favorityoutubers.

Visst låter det gött? Men likt förbannat fick jag dåligt samvete och istället för att njuta envisades jag ändå med att älta det som jag skulle kunna ha hunnit med om jag hade prioriterat annorlunda. Tankar och skuldkänslor vilka jag bollade med min mamma som under kvällen levererade en tuff sanning. Den att jag uppenbarligen till stor del lever mitt liv för andra, bryr mig alldeles för mycket om vad min omgivning ska tycka och tänka om allt jag gör och därför hela tiden försöker framstå som bra och duktig.

Problemet måste jag ta tag i och min finurliga mamma uppmanade mig därför att göra det genom att dela upp alla mina ”måsten” i två separata listor, nice to do och need to do. Listor där exempelvis att hälsa på släkten skulle passa under rubriken nice to do eftersom det inte är akut men roligt. Där skriva blogginlägg skulle hamna under samma rubrik. Genom att titta på listorna inser jag alltså nu att flera av de saker som idag tynger mina axlar inte är högprioriterade utan något som jag kan göra när jag har lust för det och om den lusten i sin tur inte finns, då kan det vänta. En utmaning framöver blir därför att utgå från mina behov och inte från vad jag tror alla tycker och tänker, vilket är svårt men också väldigt viktigt.