Hälsogrubblaren

Jag har ett problem, ett hinder som just nu stoppar mig från att fortsätta framåt. Dilemmat att jag vill bli frisk men inte gå upp i vikt. Motsägelsefullt, jag vet och oavsett hur mycket jag vänder och vrider på problemet saknar det en enkel lösning. Jag kan inte både äta kakan och fortfarande ha den kvar, det går inte.

Den ambivalens som jag känner kring vikten är just nu mitt största hinder och den främsta anledningen till att siffran på vågen vissa veckor varit oförändrad. Jag klarar inte av tanken på att gå upp i vikt, särskilt inte när vi lever i ett samhälle där resten av befolkningen vill gå ner i vikt och det skapar liksom mindfuck de luxe. Dessutom blir de fysiska symptomen hela tiden färre, kroppen successivt starkare och det som tidigare varit ensamma pusselbitar börjar sakta men säkert kopplas samman. Detta skapar känslan av att redan vara frisk vilket gör att de där nio kilon som jag fortfarande förväntas gå upp just nu känns onödiga.

Vad jag innerst inne vet men idag försöker förtränga är att mitt 100-bitara pussel fortfarande saknar 50 bitar. Att jag mår bra i förhållande till hur jag mådde för två månader sedan men fortfarande så mycket sämre än vad jag hade kunnat må med en hälsosam vikt. Men att fortsätta gå upp i vikt när jag känner mig relativt nöjd med både min tillvaro och kropp är svårt, väldigt svårt. Särskilt när Knut tycker att kurvor är fint på andra men inte på mig och att jag helst köpa kläder från barnavdelningen ..

Min läkare försöker övertyga mig, säger att en hälsosam vikt kommer att höja mitt mående ytterligare och att kroppen trivs bäst inom det BMI-spann som betraktas som normalvikt. Då kan jag träna utan att kroppen tar skada, hjärnan kommer att fungera som den ska och jag kommer att kunna skaffa barn den dagen jag vill göra det. Trots att det känns tryggt där jag är nu måste jag alltså fortsätta kämpa, måste upp i vikt och vidare mot bättre hälsa. För jag är värd att må ännu bättre än såhär.