Tårar
Tårar, alla dessa tårar. Just nu känner jag mig som en rinnande kran, som om jag har konstant PMS. Egentligen förstår jag inte varför och trots att kvaliteten på mina dagar just nu ökar succesivt gråter jag fortfarande dagligen, så regelbundet att kvällens 30 minuters obligatoriska ”gråtstund” snart skulle kunna schemaläggas. Kanske låter det fånigt men just nu lever jag i tron om att jag har ett visst antal tårar som måste ut varje vecka, tårar som inte går att slippa undan.
Att gråta ut dagligen gör mig därför gott och skapar just nu balans. Det är det enda som fungerar eftersom allt jag trycker undan förr eller senare ändå hinner ifatt mig. Ett exempel på det behöver jag bara se tillbaka på förra veckan för att hitta och jag gjorde då flera försök till att ignorera dem, känslostormarna. Där och då kändes det helt enkelt skönt att skjuta på problemet, slippa bearbeta tankar och hjärntroll. Detta bet mig däremot där bak när jag under lördagen vaknade som ett nervvrak och veckans alla tårar sprutade, när att ens peta på mig var förenat med livsfara.
Till detta vill jag också tillägga att gråta är inte detsamma som att vara svag och just nu tränar jag själv på att se det förmågan att visa känslor som en tillgång snarare än en belastning. Jag faller, gråter ut och reser mig upp igen. Detta är för mig betydligt skönare än att gå omkring med ackumulerad ångest som gror i kroppen och slutligen resulterar i ett kraftigt vulkanutbrott.
