Hälsogrubblaren

Idag så skäms jag över att jag under den senaste veckan inte kunnat låta bli att agera på sjuka tankar och det faktum att jag har kompromissat en hel del med Knut. Att efter förra måndagens viktökning på 0,8 kg fortsätta att äta utöver dagsbehovet var svårt. Jag lyckades inte. Min hjärna var fylld med Knuts många olika bantningstips och en jäkla massa bullshit. Både under måndagen och tisdagen var antalet friska tankar lätträknade och mitt fokus var att komma upp i dagsbehovet snarare än att äta för en viktutveckling.

Om jag för två veckor sedan gick två steg framåt så tog jag förra veckan ett steg tillbaka. Under veckan har jag hämtat andan för att nu kunna köra vidare i ett högre tempo. Längre fram i min process så hoppas jag att mitt behov andhämtningspauser ska minska. Att jag aldrig ska tillåta mig själv att vara Knuts marionette.

Veckan har varit ganska så medelmåttig men har bjudit på några höjdpunkter. Jag har dragit igång ett projekt som jag spånat på länge och som nu hjälpt mig att hitta tillbaka till min motivation. Projektet har jag grottat ner mig ordentligt i och låtit ta mycket av min tid. Utöver det så har jag både varit på två besök på Ätstörningsmottagningen, träffat en kompis och haft en helmysig helg tillsammans med min mamma.

Veckan avslutades desto sämre med ett både oväntat och obehagligt ångestpåslag. Känslan är svår att beskriva men när ångesten exploderar så önskar jag att jag kunde kasta frisbee med kökets alla tallrikar och att riva sönder mina stressbollar. Jag vet ännu inte riktigt hur jag ska hantera min ångest och har hittills inte lyckat hitta några bra knep. Om det är någon av er läsare som sitter på det optimala sättet att hantera ångest på så lämna gärna en kommentar.

Siffran på vågen var igår oförändrad. Jag lyssnade aldrig på Knuts bantningstips men lyckades heller inte att lägga till de där extrakalorierna för att få en viktökning. Men det är jag redo för nu, så nu kör jag vidare!