I kassan på Maxi

Livet med anorexi / Permalink / 4

Plötsligt stod hon där med flackande blick, i kassan på Maxi och packade osäkert upp sina päron och sin kvarg på bandet. Det var så uppenbart att tjejen framför oss i kön var allvarligt sjuk i anorexia. Inom loppet av bara några få sekunder hade tusen tankar farit genom hjärnan på både mig, mamma och Frida. Vi hade varit på utflykt, haft en bra dag men kastades plötsligt in i en känslostorm. Luften var laddad och alla tre tänkte febrilt. Kan vi hjälpa henne på något sätt eller bör vi hålla tyst?  Hon kände säkert våra blickar i ryggen, men hörde förhoppningsvis inte hur vi rådfrågade varandra.

Där och då visste vi inte hur vi skulle agera men vägde möjligheterna mot varandra. Fanns det någonting vi kunde göra utan att inkränkta orimligt mycket på hennes integritet? Svaret blev nej. Jag tittade på henne, hon på mig. Vi pratade inte men kommunicerade mentalt när vi sida vid sida packade ner våra varor. Det var som om hon kände även min ätstörningsradar.

I bilen på vägen hem bubblade alla känslor upp och på något märkligt sätt gick både jag, mamma och Frida in i de roller vi haft under det senaste året. Jag kände mig ledsen och drabbad, nästan gråtfärdig. Mamma frusterad och hjälplös samtidigt som Frida blev allmänt illa berörd och tyst. Det var som att alla de känslor vi känt under min sjukdomstid applicerades på den där magra tjejen. Vi ville rädda henne, väcka henne och få henne att förstå vart hon är på väg. Att hon borde vända om för att överleva. Jag som själv är sjuk borde veta hur man ska agera men är fortfarande villrådig, vet inte vad som är rätt eller fel att göra. Tanken som just nu ekar är om hon har någon i sin närhet som kan slå larm och hjälpa henne? Jag lämnar därför detta som en öppen fråga, vad gör man när en medmänniska är uppenbart sjuk? Går det att hjälpa?

En reminder, mat är medicin.
#1 - - Anonym:

Bra fråga! Men tror det är svårt när man inte har någon som helst relation. En dalbon man ses ofta på ett gym, i skolan, vänners vänner mm. Man vet ju aldrig hur det mottages, hur ska man följa upp det. Hade ni sagt nåt kanske det triggat för att ni såg att hon var sjuk. Så hade jag som ung och sjuk kunnat ta det, tror jag.. svårt!
Men hade du haft mer tid och kunnat delge din egen resa hade det vart kanon. Men svårt att "hoppa på nån" i en affär bara. Känner jag iaf.
Men förstår ni kände!!! Både trigg, ångest, och mkt mer. Jag hade galen ångest i somras när vi var på hotell jag och min man över vad jag ätit till frukost bla. Så ser vi båda en uppenbart mkt sjukare och gravt underviktig stå där och göra ätstörda frulle-val. Åh det var jobbigt. Både avskräckande och triggande på samma gång. Hemsk sjukdom! Vi kämpar!! Kram L

Svar: Intressant input. Jag tror också att det kan tas emot olika av olika personer. Själv tror jag nästan att jag skulle ha blivit hjälpt av det eftersom jag då fick bekräftat att jag kanske ändå inte var så normal som Knut fick mig att tro. Men det är svårt. Intressant tanke som sagt. Ta hand om dig, kram.
Hälsogrubblaren

#2 - - Anonym:

Svår fråga det där.. Ni gjorde nog rätt som inte la er i. Hade någon ifrågasatt vad jag handlar eller granskar min kropp hade jag känt mig kränkt (trots omtanken). Du får tänka tillbaka till dig själv när du var som sjukast? Sedan vet du ju ingenting kring den tjejen? Kanske hon var smal av naturen? Kanske hon handlade mellanmål? Kanske hon såg ovanligt trött ut pga stress? Att andra ska lägga sig i kan landa oerhört fel. Jag menar, du skulle väl aldrig gå fram till någon med fetma som radar upp chips och andra onyttigheter på bandet och fråga hur den lever och mår??

Svar: Ja, jag tror vi gjorde rätt just då. Det hade kunnat bli fel. Men samtidigt så var hon var jätteallvarligt sjuk och det kändes verkligen som att det bara var en tidsfråga innan kroppen inte kommer orka mer. Just på grund av hennes kritiska fysiska tillstånd hade jag bara velat säga att det blir bättre om hon bara vågar ta kampen. Att det finns hopp. Men jag vet inte.
Hälsogrubblaren

#3 - - Jassa:

Berätta att en finns för en om en vill berätta något eller prata. Bara det kan räcka. Kram

Svar: Det håller jag helt med om, kram.
Hälsogrubblaren

#4 - - Anonym:

Förstår hur du gärna vill "skaka om" henne om du nu gjorde en korrekt bedömning? Men hon kanske har ett helvete redan i vardagen och kämpar, som du (likt jag) gör. Då är det sista man vill att en främling påpekar vad man handlar eller icke handlar. Hon kanske får i sig alla nödvändiga kcal samt näringsämnen per dag och går i behandling, sådant vet man aldrig. En kamp är något man bara kan komma fram till själv, och du ska ha en stor guldstjärna ändå för att du kommit så långt att du vill hjälpa andra och kan "icke bli triggad" när du såg denna tjej.

Svar: Intressant input. Dock hade jag inte tänkt påpeka vad hon handlade, det är såklart hennes ensak. Snarare ge henne lite hopp. Jag tror nämligen själv att jag hade varit hjälpt om någon kom fram till mig. Att någon utomstående såg att jag var sjukligt smal trots att jag i min värld var normal. Jah hoppas verkligen att hon får någon typ av hjälp även om jag är rädd för att det inte är så. Hennes blick var liksom...tom. Hursomhaver så kan vi väl konstatera att det uppenbarligen är ganska individuelly hur man skulle ha reagerat.
Hälsogrubblaren

Till top