Mitt tillfrisknandes största ögonblick

Livet med anorexi / Permalink / 1
På tal om milstolpar tänkte jag idag summera mitt tillfrisknandes största ögonblicken hittills. Stunder som varit särskillt speciella och under vilka jag stannat upp och njutit lite extra. Det har varit under dessa ögonblick som jag faktiskt känt en gnutta hopp, hopp om att det faktiskt finns en mållinje och att jag inte kommer att vara sjuk för evigt.
 
Mina finaste stunder:
  • Första gången det gick en hel dag utan att jag var hungrig. Detta var någon gång i slutet av juli.
  • Den sommarkvällen när jag fick återupptäcka min favoritglass (GBs oreo) ute på vår altan. Glass har nog aldrig smakat så gott.
  • Den där gången jag åt Hälleflundrafilé´med grönsakspasta och dillsås. Det var första gången på evigheter som jag på riktigt kunde njuta av mat. Mamma och jag pratar fortfarande om den middagen. Även den åt jag någon gång i slutet av förra sommaren.
  • När jag, som var van vid att alltid frysa, för första gången inte gjorde det. Det var den första september och jag minns det som igår, hur jag njöt.
  • Den gången jag fick mitt första skrattanfall på, om inte ett år, så nästan. Det fick jag någon gång i oktober tillsammans med min syster.
  • Den kvällen i början av november då jag för första gången klarade av att äta middag med hela släkten.
  • Min och mammas Londonresa och hur jag då frestades på livet. Dessutom lyckades äta alla måltider ute.
  • När jag åt en spontan minimandelmussla på julafton, den som jag laddade upp en kvart för att våga ta.
  • Den där dagen då jag skulle äta pannkakor för första gången och, inte nog med det, dessutom blandade två smetar och därmed inte hade någon koll på kaloriinnehållet.
  • Den gången jag för första gången kunde njuta av att vara mätt. Detta var bara för några månader sedan.
  • När jag åt på Pinchos med Denise och vi på riktigt kunde njuta av exakt allt vi åt trots att kalorierna var okända.
  • Min och mammas spontanvåffla förra helgen då jag dessutom lyckades ta exakt det jag ville ha.
 
 
#1 - - Anonym:

Du nämner sällan din pappa, har ni kontakt? Förstår om detta kan vara en känslig fråga, jag har själv ingen kontakt med min pappa och har träffat honom fyra gånger de senaste sju åren (mitt val att bryta) men lider väldigt sällan av det...

Svar: Det är nog mest för att jag bor hos min mamma. Men jag har jättebra kontakt med min pappa. Vad trist att du inte har det. :(
Hälsogrubblaren

Till top