Pinchos och sushi

Livet med anorexi / Permalink / 0

Allt bara lossnar och just nu öppnas nya dörrar dagligen. Jag är själv alldeles förvånad och på bara någon månad har anorexins rum gått från att vara en trångbodd liten etta till en luftig femrummare. Jag må knacka ihärdigt och hårt på flera av dörrarna men just nu känns det som någon slags dominoeffekt och den ena dörren liksom öppnar den andra. Hur det än går till, om det är tvärdrag eller inte, så är ingen gladare än jag i alla fall. Jag kan äntligen äta ute igen, inte överallt men både Pinchos och mitt nya favoritsushiställe, Zushi Helsingborg, har blivit säkra kort. Dit kan jag numera riktigt längta efter att få gå och äta. Dessutom kan jag njuta av maten vilket är en alldeles magisk känsla som jag aldrig någonsin trodde att jag skulle få uppleva igen.

Min sociala ångest är inte alls lika påtaglig längre och jag känner äntligen hur jag återigen kan uppskatta att umgås med mina vänner. Jag längtar tills jag ska få träffa Denise nästa gång, också efter att få umgås med min andra efterlängtade kompis som kommer hit idag och stannar tills imorgonkväll.

Just nu får jag nypa mig i armen nästan dagligen för jag känner mig inte längre fången i min egen hjärna. Inte på samma sätt utan har tagit mig förbi så många mentala spärrar att jag nu knappt vet hur jag ska utnyttja min nyvunna frihet bäst. Eller jo, det vet jag visst. Igår spontande jag, pappa och min syster med Pinchos och på torsdag ska jag äta sushi med min kompis. Jag tänker carpa diem de luxe nu, för det tycker jag faktiskt att jag är värd efter detta fruktansvärda skitåret.

 

 

 

 

Till top