Tänk om jag visste då det jag vet nu

Livet med anorexi / Permalink / 2

Jag önskar att hon kunde se mig nu, Isabelle 1.0 för knappt ett år sedan vars värld var svart och känsla hopplös. Hon som inte orkade le, inte heller fungerade i ett normalt liv. Som inte ens fick fira sin egen födelsedag, inte någon annans heller. Jag önskar att jag kunde torka hennes tårar, de som rann både vid måltider och alltid annars. Ge henne dels en styrkekram men också garantier. De som jag saknade men så gärna ville ha. Löften om att det kommer att bli bättre och att varken min ångest eller depression är evig. Att det finns en framtid även för mig och att det kommer att komma dagar då jag inte längre känner behovet att fly mina tankar och ta semester från livet.

Jag önskar att hon kunde se mig idag, se hur hopplöshet bytts ut mot hoppfullhet. Hur jag inte längre bara existerar utan äntligen känner att jag lever igen. Jag må kanske inte vara helt frisk och fri än men är på god väg. Min värld är inte längre svart och varje dag har sina ljusglimtar. Jag skrattar mer ofta, gråter mer sällan. Hittar tillbaka till livet och ser en framtid. Det hade jag velat säga till henne, att det är värt det. För det finns ett slut och äntligen kan jag skymta en mållinje.

#1 - - Mormor och Morfar:

Underbart att läsa Isabelle
Efter regn kommer alltid solsken

Svar: Ja, äntligen 💕
Hälsogrubblaren

#2 - - Mormor och Morfar:

1000 BAMSEKRAMAR

Till top