Hälsogrubblaren

Okej, dagens dilemma. Knut behöver nya glasögon, ett par utan förstorande effekt och som ger en mer realistisk bild av verkligheten. Detta insåg jag i torsdags när jag och min kompis Julia var och shoppade och jag då förstod att den normalviktiga Isabelle jag såg i spegeln egentligen inte alls är så normal, i själva verket har en kropp som fortfarande drunknar i storlek XS.

Just nu tror jag dagligen att jag är fysiskt frisk. Detta av många olika anledningar och under de senaste veckorna har instruktörerna på på mitt gym kastat sig om halsen på mig. Överöst mig med beröm och kommentarer så positiva att jag nästan själv tvingats förtydliga att jag ju ännu har några kilon kvar. Att jag fortfarande inte är inte frisk i vikten, åtminstone inte enligt personalen på ätstörningsmottagningen.  Även om jag såklart blivit både glad och stolt varenda gång något gett mig en hurrande high five har jag också haft svårt att sortera i all pepp. Förstå varför jag ska fortsätta gå upp i vikt nu när jag ser normal ut.

Men jag har haft fel och torsdagens besök på Väla blev ett nödvändigt uppvaknande där jag överraskandes flera gånger över hur liten jag fortfarande är. Det är så lätt att bli hemmablind, också van vid att se en underviktig kropp i spegeln. Dagens visdomsord får däför bli att - bara för att andra tycker att du ser friskare ut behöver det inte innebära att du är frisk. Därför väljer jag personligen nu att lita på vården och inte på Knut.