Vikten av vikten

Livet med anorexi / Permalink / 2
Under de senaste veckorna har jag fått en del aha-upplevelser, poletter som trillat ner drygt ett år senare än vad andra hoppats att de skulle göra. Främst är det resomenang från vårdpersonal som jag tidigare varit för sjuk för att förstå men äntligen börjar begripa, som att man inte förrän vid en viss vikt är mottaglig för samtalsterapi. När jag först fick höra det här från min läkare i juni förra året tyckte jag det var det löjligaste jag hört, att det var fullkomligt urdumt att neka en patient behandling som kan hjälpa den att slå hål på moment 22 - att börja äta mer. Men istället fick jag höra att en sådan insats vore resultatslös då svälthjärnan inte är mottaglig för den här typen av hjälp.
 
I början av förra sommaren ägde Knut alla våra debatter, hade kidnappat min hjärna och det fanns då ingen Isabelle kvar. Hjärnan var så sjuk att jag inte ens förstod att det var Knuts ord jag rapade när jag höll motiverande brandtal om att jag inte borde läggas in för heldygnsvård, att jag minsann kan själv. Men med facit i hand borde jag tänkt annorlunda även om jag knappt vill erkänna det. Anorexia må vara en psykisk sjukdom men även vikten är viktig. Hjärnan fungerar inte och blir så orationell att även den kloke blir korkad. Det finns liksom ingen logik i den svältande hjärnan, den behöver mat. Men där och då förstod jag det inte utan var helt enkelt för sjuk och lågviktig.Jag svalde Knuts lögner och tog hans ord för mina egna.
 
Ungefär vid BMI 18 var det som att världen öppnade sig på nytt och det vakuum jag gått runt i under drygt ett år försvann. Jag blev klartänkt, kunde tänka mer rationellt och se världen med nya ögon. Gamla kloka Isabelle börjar återvända. Så vart vill jag komma? Jo, att vikten inte alls är obetydlig utan faktiskt jäkligt viktig och trots att jag satt där och himlade med ögonen åt vårdens, i mina ögon fånerier, är jag idag inte lika skeptisk utan håller snarare med. Mat är medicin för en anorektiker och man måste äta sig igenom några kilon först innan man kan ta tag i den mentala biten.
 
 
 
#1 - - Anonym:

Intressant!

#2 - - Anonym:

Minns själv så väl hur trögtänkt jag var på mitt första terapisamtal. Fick sms:a henne efteråt för jag hade redan glömt min "läxa" och hade svårt för de enklaste mattetalen.. Så visst har dom rätt, men ändå viktigt med en klok person att bolla med och som ger hopp och mod. Men det tror jag du fått av din mamma i ditt fall. Kram

Svar: Visst är det så, du har helt rätt! Hoppet och motivationen är ju jätteviktigt för stt våga och det är såklart svårt att hitta själv. För mig har min mamma varit superviktig. Kram
Hälsogrubblaren

Till top