Hälsogrubblaren

Under de senaste veckorna har jag varit väldigt ambivalent kring min viktuppgång och trots att jag idag vet att jag måste fortsätta upp har jag ändå svårt att motivera varför. Varför vårdens gräns på BMI 20 är den som är rätt. I Knuts ögon är jag nämligen normal redan nu trots att vågen och min omgivning inte håller med om den bedömningen.

Så vilket öra lyssnar man på? Det är svårt att veta eftersom Knuts röst just nu är så dominant. Under den senaste veckan har jag därför ägnat en hel del välinvesterade timmar åt att försöka övertyga mig själv om att vikten är viktig och normalvikt värt att eftersträva. Min vän Google har lärt mig massor, överlistat Knut med information som numera gett mig nya motivation. Gjort mig redo att möta en högre siffra på vågen.

För er som känner samma ambivalens som jag gjort tänkte jag idag därför passa på att dela med mig av några av de tankeställare jag fått under veckan.

Visste ni att…

• För varje månad man är utan sin mens minskar chansen att lyckas bli gravid i framtiden.
• Tidigare anorektikers barn har signifikant lägre kroppsvikt när de föds. Detta kan vara problematiskt på flera sätt.
• Ju längre tid man varit sjuk desto djupare spår sätter det anorektiska vanemönstret i hjärnan. Detta gör beteendemönstret svårare att bryta och risken större för kronisk anorexi.
• Det finns forskning som visar på att underviktiga personer i medelåldern ökar risk för att utveckla demens.
• De yngsta tjejerna som inte haft sin pubertala tillväxtspurt innan de insjuknar i anorexia riskerar att aldrig uppnå sin genetiska kroppslängd.
• Med anorexia är risken för benskörhet är stor. Särskilt stor för den som är i tonåren och upp till 30 år. Detta är nämligen den viktigaste tiden i livet för benuppbyggnad.

Läskigt, inte sant? Så nu kämpar vi tillsammans för att slippa alla dessa skrämmande konsekvenser.