Tajta kläder
Jag önskar att jag inte brydde mig, inte ens reflekterade över att klänningen som tidigare satt löst nu sitter tajt. Väldigt tajt dessutom, speciellt över armarna och bröstet. Där är det bara en tidsfråga innan jag spräcker den, ett för djupt andetag och det är kört. Knut han nojjar, är såklart bitter och tycker det är skamligt att jag låtit det gå såhär långt. Blivit tjock. Men sanningen är att klänningen inte borde passa, aldrig någonsin skulle ha varit för stor. Alltid för liten. För vuxna kvinnor ska inte kunna bära storlek xxs eller 32. Gamla barnkläder jag växte ur när jag var 13 men som återigen passade vid 23.
Ändå är det hjärtskärande att kläderna spänner över armarna, snart inte kommer att passa alls om jag vill kunna andas vilket ju vore skönt. Därför försöker jag just nu intala mig att kläderna symboliserar sjukdom, ett liv i misär och en tillvaro där jag inte ens kunde bära upp dem och le samtidigt eftersom det kändes som en för stor kraftansträngning.
Med det sagt har jag bestämt mig, bestämt att jag kommer använda klänningen till den dagen då den spricker och när den dagen väl kommer tänker jag elda upp skiten. Köpa nytt, nya kläder som passar min då mer hälsosamma kropp.
