Hälsogrubblaren

En dotter blir sjuk, allvarligt sjuk. Allt ställs på sin spets, hur tacklar man en sådan utmaning? Jag har alltid tyckt att curling är av ondo. Omtanke ja, vara snäll och hjälpsam självklart, men att axla även barnets ansvar - nej nej nej! Ett barn växer med sin uppgift, det är min övertygelse och den insikten har jag använt även när jag coachat min fina vuxna dotter i hennes kamp mot anorexin.

Den röda tråden i vårt samspel kring sjukdomen har hela tiden varit att det finns bara en person som kan göra Isabelle frisk och det är Isabelle själv. Jag vänder ut och in på mig för att hitta lösningar som kan hjälpa henne, finns där när hon är ledsen och så även när hon behöver prata. Ibland utmanar jag för att tänja hennes trygghetszon, ibland masserar jag för att lätta ångesten som kan vara förlamande. Men aldrig tar jag på mig ansvaret för att hon ska bli frisk. Kampen måste komma inifrån henne, byggd på insikt och förankrad i en vilja att bli frisk.

Som förälder har jag en viktig roll som coach och trygg famn. Vara den där platsen dit hon kan komma och berätta sina innersta tankar, få hjälp med att se ur ett annat perspektiv. Detta har gjort att jag verkligen fått träna mina ledaregenskaper de senaste åtta månaderna men bäst resultat har det blivit när jag lyckats hålla mig lugn och konstruktiv, även om det inte alltid är lätt när det är så mycket känslor inblandat.

När jag coachat min dotter har jag strävat efter att inte ge färdiga lösningar. Bättre att ställa frågor som får igång analysprocessen och de egna tankarna. Återigen, insikt kommer från insidan och kan inte klistras på utsidan. Visst talar jag ibland också i klartext om hur jag ser på saken. Bollar tankarna med henne och försöker hitta förklaringar och lösningar. Det är lätt att hamna snett på den här resan och då är det viktigt att jag tar ledarrollen och styr upp på rätt väg igen. Att lyssna, försöka förstå och ibland sätta lite press brukar hjälpa. En balansgång mellan sött och salt är ett bra recept.