Hälsogrubblaren

Jag tycker att du förtjänar en ursäkt, du som fallit offer för mina demoner. Förlåt kroppen för att jag vägrat dig bränsle, försatt dig i svält. För att jag velat skada och fördärva dig, för att jag hatat dig. Men tack för att du ändå alltid kämpat dig tillbaka. Har gett mig varningar och stängt av icke livsnödvändiga funktioner för att spara på resurserna, men ändå aldrig svikit mig. 

Förlåt kroppen, för de gånger jag suckat högt över både din storlek och form. Försökt åtgärda dina så kallade ”fel” genom självsvält. Men tack för att du då varit den kloka av oss två, varit där med verktygslådan varenda gång jag försökt bryta ner dig. Att du i de här stunderna ödmjukt kämpat för att återigen bygga upp, reparera. Detta tycker jag idag är imponerande och du är verkligen den där trogna vännen som aldrig lämnar, som backat upp mig även när jag som minst förtjänat det. Dessutom kämpat för oss båda när jag inte orkat ta fler strider själv.

Vi måste gå vidare och jag vill inte längre se dig som en rival, en fiende. Inte när det är du som är orsaken till att jag överhuvudtaget andas och kan ta mig an saker i livet. Så låt oss därför bli ett team du och jag nu, gräva ner stridsyxan för jag orkar inte trotsa dig som en tjurig treåring längre. Är på din sida nu så låt oss därför satsa på fysiskt och psykiskt välmående båda två. Tillsammans. Från och med nu kämpar vi med varandra istället för mot varandra. Det lovar jag dig, min fina kropp.