Hälsogrubblaren

Låt oss prata kärlek, vilket är fantastiskt och förälskelse ett biologiskt lyckopiller som får mycket annat i livet att kännas oviktigt. För en anorektiker ibland också maten och kärlek har i mitt fall varit en effektiv medicin, fått mig att vilja ta friska beslut och frivilligt kliva ur min trygghetszon för att kunna ha en fungerande relation med Filip. Därav på senare tid gjort många små men betydande utmaningar - som att dumpa matvågen, äta hemlagad mat och dessutom på nya tider.

Kärleken övervinner alltså mycket, men för att vara helt ärlig, inte allt och att lyckas ha ett förhållande i den situation jag befinner mig i just nu är svårt och jag ifrågasätter ofta om jag tagit mig vatten över huvudet. Varit för naiv. För hur ska jag som knappt klarar av att ta hand om mig själv också lyckas sköta ett förhållande? Det som kan vara nog så svårt i ett liv utan varken en Knut eller Evert. Par tycks ju göra slut ändå, står inte ut med varandra. Och så kommer jag här, säger varsågod till Filip som inte bara tvingas orka med mig utan även Knut och Evert.

Som om detta inte vore nog innebär en relation också massor av förväntningar. Förväntningar om att man ska umgås regelbundet, äta tillsammans, sova över, träffa familj och jadda jadda. Moment som för mig idag är tuffa allihop, varav vissa vore jobbiga även i ett friskt tillstånd och att träffa sin respektives anhöriga behöver man inte ha anorexia för att uppleva som nervkittlande och lite läskigt. Att sova tillsammans med någon som snusar en i örat är en annan sak som kan vara dömysigt men samtidigt också ett helvete för mig som vaknar upp som monster snarare än människa efter en natt med för lite sömn.

Det är alltså klurigt att få ihop det och något annat vore att ljuga. Så även att kontrollera de sjuttioelva känslostormar som viner inombords dagligen, inte låta dessa gå ut över den andra. Men det är svårt och därför inte heller lätt att heta Filip. Mitt humör pendlar nämligen snabbt och just nu kan jag i ena sekunden kasta mig om halsen på honom för att i nästa ta avstånd.

Ett förhållande innebär alltså regelbundna utmaningar på alla plan, alla dagar i veckan och så även när man inte alls känner för att tänja på några gränser. Detta gör att Filip vissa dagar ofrivilligt blir marinerad i ångest utan att göra något som helst fel, men ibland orkar jag helt enkelt inte utmana min sociala ångest eller äta en svår middag. Då behöver det bara få vara tryggt vilket gör att jag därför drar mig för att träffas. Som tur är pratar jag och Filip dock väldigt öppet och ärligt med varandra och tillsammans hittar vi idag lösningar på de flesta problem som just nu känns jobbiga. Planerar måltider i förväg och sover över ibland men inte alltid, lever med förhoppningen om att det kommer att bli bättre. Men just nu får detta vara bra nog.