Löptur i ishalka

Livet med anorexi / Permalink / 2

Det som jag ska berätta för er idag är verkligen så konstigt. Min reaktion, hur jag som borde ha störst förståelse kände noll empati. Istället granskade den anorektiskt smala tjejen som i förmiddags sicksackade förbi mig i löparspåret med kritisk blick. Hon som sprang trots att det var glashalt ute och ingen annan gjorde det, antagligen för att olycksrisken var hög och det sunda förnuftet sa nej. Mer rimligt vore nämligen att snöra på skridskorna än gympaskorna, så halt var det, men ändå skulle hon envisas med att springa.

Jag om någon borde känna empati, som verkligen vet vad det innebär att falla offer för hjärnspöken och demoner. Men denna gången gjorde jag inte det, kände mig istället rasande och fick aktivt bita mig själv i tungan för att inte stanna henne, ifrågasätta om det där verkligen var en genomtänkt idé. Istället gav jag henne mördarblicken och gick tyst förbi. Vände mig sedan om flera gånger för att iaktta henne på håll. Idiot.

Varför ilska var min första reaktion vet jag inte och den förvånade mig. Men nu i efterhand har jag en tes, den att hon blev en symbol för sjukdomen. Att jag projicerade min egen problematik på henne och att det var Knut jag såg i de där slitna löpardojjorna och då kunde se sjukdomens galenskap utifrån med andra ögon. Hallå Isabelle, vakna! Vad är det där för liv? Trots att jag vet vilket helvete löpartjejen antagligen går igenom kunde jag inte se förbi hennes dumma val. Människa, varför förstår du inte det uppenbara, att de du håller på med vansinne? Helt plötsligt förstod jag frustrationen som mina närmsta känner gentemot mig. Jag blev arg på henne, arg på Knut, arg på mig själv. Tänker tillbaka på min 90 minuter långa promenad för bara några dagar sedan. Då jag gick i -8 grader iklädd jeans och utan underhudfett. Kom hem stenfrusen såväl som svimfärdig och tvingades sätta mig på golvet i duschen för att inte kollapsa helt. Vilken jäkla sjukdom vi båda drabbats av.

 
#1 - - Anonym:

Jag känner igen mej i din reaktion. Om man tex som du valt att bli frisk och då gå emot anorexin så finns ju alltid en del av en kvar som inte vill. Annars hade det ju vart jättelätt att bli frisk. Och när jag tex sett andra som uppenbarligen göder sin anorexi och lyssnar på den så kommer min anorektiska röst fram och blir avundsjuk. För mej är det iaf så "sjukt". Jag tycker inte synd om utan blir som du arg, ser svart och känner avund då den personen är bättre än mej på att vara anorektisk (just nu). Men eg har ju den personen också en ännu längre och tuffare resa framför sej som inte ens påbörjat sin process. Så det ÄR helt galet att känna avund. Men känner så väl igen mej i dej.
Kram L

Svar: Intressant att du känner samma sak och jag tror att det ligger en hel del sanning i det du skriver. Men också att jag blir frustrerad över att hon väljer fel väg och inte tycks se det själv. Det gör mig galen. Kram.
Hälsogrubblaren

#2 - - Anonym:

Min reaktion varierar lite vart jag själv befinner mej för dagen. Men när jag hade friska år så blev jag mer frustrerad då jag också kände att det där sjuka är ju inget liv. Det är så begränsande. Men så blev jag sådär känslostyrd igen och livrädd för min egen ångest som blev till återfall. Men jag kämpar också villkorslöst mot det friska. Vad annars!!? 👍🏻 Kram L

Till top