Hälsogrubblaren

I torsdags åt jag en historisk middag. En middag där jag satte gaffeln i Knut, som fick honom att krympa men mig att växa. Där jag gjorde det jag länge trott varit omöjligt, utmanade tanken om att äta pannkakor, vanliga hederliga pannkisar. En maträtt vilken jag hittills inte trott mig vara redo för att äta, tills jag igår insåg att det är jag ju visst. Att jag troligtvis aldrig kommer att bli mer redo än såhär. 

Utmaningen var alltså antagen och pannkakor fick det bli. Så jag vispade smet. Utgick från mått och inte matvåg. Gjorde sedan en snabbkalkyl över hur många kalorier pannkakorna kunde tänkas innehålla och räknade in middagen i mitt matschema. Skulle sedan börja steka när jag dock insåg jag den lilla detalj som min entusiasm fått mig att missa. Att jag kan mycket, men inte steka pannkakor och mina har alltid snarare liknat scrambled pancake.

När jag kommit såhär långt kunde jag dock inte ge upp så ändå gav jag det ett försök. Men precis som jag misstänkt blev första pannkakan en spännande gegga, inte alls ätbar vilket krånglade till det med kalorierna eftersom dem var uträknade för hela receptet. Men jag blandade ny smet. Så fick det bli, skam den som ger sig. Heja heja. Men ännu en pannkaka fick dyka ner i soptunnan vilket också gjorde mig beredd att ge upp. Fan. Tills jag tänkte den förbjudna tanken. Den som Knut avskyr men som är naturlig hos en frisk person, att blanda två smetar. Så detta var vad jag gjorde, ersatte det som jag trodde gått förlorat och skapade en mixsmet. Gick på feeling vilket man annars inte gör i anorexins exakta värld vilket du som delar min problematik antagligen också vet. Hur en sådan situation kan skapa total kortslutning i hjärnan, men denna gången valde jag att dra ut kontakten och kortsluta Knut istället. Ett beslut som jag idag är oerhört stolt över.