Prestationsångest
Idag kommer du garanterat att relatera, förr eller senare känna igen dig i det jag skriver. Vi ska nämligen prata prestationsångest. En ganska så vanlig men oskyldig ångest, som i mina ögon är betydligt mildare den panikartade jag upplevt under anorexin.
Prestationsångest har jag haft så länge jag kan minnas och denna var det min inneboende ”duktiga flicka” som väckte till liv och det redan i mina tidiga skolår. Har tagit många olika uttryckssätt men visar sig ofta som en överdriven rädsla inför att misslyckas, också som ett obehag inför att bli bedömd av andra vilket fått mig att plugga halft ihjäl mig för att alltid vara högpresterande.
I hela mitt liv har jag i stort sett alltid klappat min duktiga flicka medhårs. Inte gjort särskilt mycket motstånd vilket har inneburit att vi haft en relativt konfliktfri relation. Vi har liksom jagat samma mål hon och jag, hållit varandras händer på vägen dit. Även om prestationsångest kan vara mentalt påfrestande så har den aldrig begränsat mig eller på något sätt stoppat mig från att göra det jag vill. Inte förrän jag fick anorexi.
Den väldiga, dels panikartade men också generella ångest som jag upplevt inför mat kan jag idag även känna inför situationer som innebär någon form av prestation. När jag och min kompis Denise började rodda i ett podcastprojekt för ett tag sedan drabbades jag av tre fruktansvärda panikattacker inom loppet av två dagar. Detta tvingade oss att lägga idén på is. Jag som tidigare hoppat på diverse projekt utan att tveka måste idag kalkylera dess risker innan jag tackar ja. För mycket press och fasta deadlines blir mig ofta övermäktigt. Kritik har jag också svårt för att ta och den måste lindas in i bomull för att jag inte ska ta alltför illa vid mig. Stålkvinnan är numera gjord av plast.