Hälsogrubblaren

Jag som välkomnade 2017 med öppna armar och höga förväntningar måste erkänna att jag än så länge är besviken. Inte på dess två första dagar vilka var bra men därefter gick det utför och den extrema ångest jag kände i söndags höll på att kväva mig totalt.

Just nu blir jag tokig på anorexins ekorrhjul, hur de olika tillstånden ständigt avlöser varandra och hur jag aldrig någonsin tycks få en paus från alltihop. I förra veckan var det min sociala fobi mitt mest centrala problem vilket är en märklig känsla som jag varit befriad ifrån i ett par månader nu men som gör mig nervös inför allt som sker utanför hemmets trygga miljö. Får mig att krympa en redan liten trygghetszon och bygga ett mentalt fängelse. Vad det egentligen är som skrämmer mig har jag dock svårt att sätta fingret på och rädslan behöver inte nödvändigtvis vara kopplad till mat. Inte alls utan sociala möten oavsett karaktär har alla känts jobbiga.

Det var mycket som spökade i min hjärna under förra veckan och efter en lång deppig period har det nu snarare varit ångest som dominerat. Detta har helt enkelt varit priset jag fått betala när jag utmanat mycket. Dock har jag stått stark veckan ut, helt enkelt vägrat att kompromissa med Knut vilket berott mycket på att jag just nu är nära att få börja träna så smått igen. Därför är oerhört målmedveten och vill gå upp i vikt. Det bevisades i morse då jag levererade jag en ökning på 0,5 kilo. Ett resultat jag idag är stolt över.