Att vara vanlig, normal, lagom.

Hälsodebatt / Permalink / 0
Ekorrhjulet, alla ska vi envisas med att ge oss in i det, sedan också spurta som tusan. Göra allt som förväntas i det. Universitetsutbilda oss, skaffa kontorsjobb, köpa Volvo, villa, skaffa hund och sedan också barn som vi åker till Mallorca med en vecka under sommaren. Det är normalt att vilja vara normal och alla mår vi bra av att känna att vi passar in. Att vi är en i gänget och inte sticker ut alltför mycket. Lite absolut och att byta ut Mallorcaresan mot San Fransisco går bra. Då kan vi dessutom betraktas som beresta, världsvana, men sällan vågar vi avvika mer än så. För det vore ju att äventyra vår värdefulla plats i flocken, riskera att bli utstötta och ensamma. Övergivna, kanske med en katt som enda sällskap. Huh. Tanken skrämmer nog mer än bara mig och därför går vi heller i andras fotspår än gör nya egna. Bär osynlighetsmantel, för inte ska väl jag…. Eller…? Ska jag? Kanske?
 
Det är väl klart att jag ska, ska göra precis exakt allt det som jag vill göra – ta plats, synas, finnas, leva. Leva mitt liv och ingen annans, oavsett om det följer normen eller inte. Om det innebär giftermål och villa eller att bo på båt, i husbil eller whatsoever.
 
Jag börjar bli så jäkla trött, trött på  att jag plötsligt börjat förneka min egna vilja för samhällets gemensamma. Att jag numera alltför ofta tycks vilja göra det som resten av befolkningen anser vara rätt istället för att våga lita på min magkänsla och göra det jag som tror på i olika sammanhang. Delvis vad gäller ideal men det finns också många andra normer jag skulle vilja utmana. Som jag har vågat ifrågasätta när jag var yngre och  frisk, men som jag hela tiden nu tycks bli för feg för att se förbi.
 
Så en liten spark i baken idag, både till mig och dig som känner samma sak. Nu lever vi det liv vi vill leva snarare än det vi tror att vi förväntas leva.
 
 
Till top