Modig

Livet med anorexi / Permalink / 0
Jag har alltid fått höra att jag är modig, kanske inte orädd men våglig. Tar risker om så kalkylerade. Utmanar min trygghetszon, försöker aktivt tänja på den. En gång när jag för ett par år sedan valde att åka till Kina ensam, en annan när jag bestämde mig för att hoppa Bungy Jump i Zambia. Jag räds inte rädslan, snarare tvärtom och att vara feg, stagnera, skrämmer mig betydligt mycket mer. Att liksom hämmas av mina rädslor och därmed stå och stampa på ett och samma ställe, fastna på en plats där jag inte vill vara.
 
Istället älskar jag den där känslan, ni vet den som infinner sig när man övervunnit rädslor av olika storlek och karaktär. Lyckats med något man trodde var omöjligt och är så nöjd att man vill ge sig själv en öronbedövande high five, kanske även göra någon fånig liten segergest för att man är så jäkla grym. Den känslan älskar jag, har drivit mig och gjort att kämpat för att inte begränsas mer än jag måste. Vägrat bygga mig en koja när jag istället kan bygga ett slott.
 
Med det sagt vill jag bli modig igen, eller åtminstone modigare. För såklart är jag ingen fegis nu heller, vågar mer än många andra gör. Men fortfarande hindrar många av mina ätstörda rädslor mig. Stoppar mig och sänker kvaliteten på mitt liv. Rädslor som må låta som bagateller i jämförelse med det faktum att jag innan var rädd för att resa ensam till Kina. Något som låter betydligt mycket läskigare än att äta en stor lunch, bli bjuden på middag. Rädslorna kan verka vara av helt olika dimension men för mig är dem starka båda två. Så nu tänker jag vara modig, bygga mitt slott och riva min koja.
 
Till top