Jag var inte normal

Tillbakablickar / Permalink / 1
Hur känner ni inför att se er själva på bild? För mig har bilder framkallat blandade känslor och under min mest intensiva sjukdomsfas tycker jag enbart att det var triggande. Nu snarare lärorikt. Det är klurigt det där och anledningen till jag tidigare tyckte det var så känsligt berodde främst på att jag då såg en normalviktig tjej på bilderna av en egentligen sjuk och undernärd Isabelle. Kunde omöjligt se det alla andra såg och beklagade sig över utan hånade istället min mamma som påstod mig se ut som en 10-årig flicka. Fortsatte stirra mig blind på fett (läs hud) när andra såg benknotor. Såg kroppsdelar som ännu inte var tillräckligt anorektiska för att glömma bort de som redan var det.
 
Idag när jag ser samma bilder på samma Isabelle är det som att jag aldrig sett dem förut. Jag ser inte normalvikt, inte heller fett. Enbart tomhet, olycka och misär. Det där är inte jag, det är en sjukdom som kidnappat min hjärna och kropp. Detta behövde jag i sin tur inte glasögon för att se, istället mat och en högre vikt.
 
Att verklighetsuppfattningen kan bli sådär skev skrämmer mig och jag tycker det är skitläskigt att det ens möjligt att ett och samma par ögon kan uppleva samma bild på så olika sätt. Jag förstår det inte. Men vad jag inser nu är att jag borde ha litat på min mamma. För idag förstår jag att min familjs oro var helt befogad. Jag var inte normal, jag var mager. Så till dig som känner samma sak som jag gjorde då – lita på din omgivning du också, på att dem har rätt. För det har dem. Deras ögon är friska men inte dina.
 
Innan jag ens förstod att jag hade anorexia.
 
#1 - - Ida Jansson:

Så svårt för när man är i det ser man inte hur mager man är. Man måste våga lita på omgivningen ❤

Svar: Jamen verkligen, så sant <3
Hälsogrubblaren

Till top