Tillbakablick

Tillbakablickar / Anorexia, Frisk & Fri, Mat, Matglad, Psykisk ohälsa, Sjukgymnast, Tillbakablick, Ätstörda tankar, Ätstörning, Ätstörningar / Permalink / 0

Idag tänkte jag att vi vrider tillbaka tiden lite, dammar av ett blogginlägg som nu nästan är ett år gammalt. Jag gick nämligen nyss igenom mitt bloggarkiv och hittade då ett gammalt inlägg om verkligen fick mig att inse att...jisses vad mycket som hänt med min hjärna. Till det bättre, tack och lov.

Det händer ofta att jag tror mig vara jordens mittpunkt. Att jag är huvudpersonen, inte bara i mitt eget, utan även i alla andras liv. För mig är det en självklarhet att personer i min omgivning granskar både mig och det jag lägger på min tallrik vid varje måltid.

”Vänta lite...tog hon precis 1, 2,  eller rentav 3 potatisar? Herregud, den där tjejen kan verkligen äta.” I min hjärna utspelar sig scener där jag ser hur min omgivning inombords hånskrattar mig rakt upp i ansiktet.

Personligen så observerar jag ofta mitt sällskaps matval och portionsstorlekar. Detta sjuka beteende är troligtvis också en av anledningarna till att jag har fått en ätstörning diagnostiserad. Det är helt enkelt inte normalt att intressera sig så mycket för andras mat och ätande. Alla har vi fullt upp med att mätta vår egen hunger. Eller inte jag tydligen.

Ett konkret bevis på att jag blivit lite väl självcentrerad för mitt eget bästa var när jag igår bestämde mig för att njuta av min frukost på altanen ute i sommarsolen. Min mamma satt bredvid mig men hade redan ätit sina morgonmackor. Med blicken fäst vid min yoghurtskål fick jag känslan av att hon granskade min mat och mitt ätbeteende. Jobbigt och jag kände mig direkt obekväm. Men helt i onödan tydligen eftersom jag kvart senare fick frågan av min mamma om jag hade ätit. Hon hade alltså inte lagt märke till att jag precis suttit och ätit min  frukost rakt framför näsan på henne utan antagligen tänkt på något som enligt henne var betydligt mer intressant och väsentligt. Med det sagt och utan att förminska mitt eget värde så är det kanske ändå dags för mig att inse att jag varken är Zlatan eller Beyoncé.

 
Till top