Träning har blivit kul

Livet med anorexi / Anorexi, Anorexia, Bygga muskler, Gymma, Mager, Motivation, Smal, Träning, Ätstörning, Ätstörningar, Ångest / Permalink / 2
Man ska inte älta, jag sa det ju själv. Men det finns en sak jag inte kunnat låta bli att oroa mig över, Knuts påverkan på min framtida relation till mat. Om den går att reparera, någonsin kommer att bli fullt normal igen. Precis som jag trott att anorexin har förstört min syn på mat, har jag också oroat mig mycket för att samma sak ska gälla träning. Att gymmet ska förbli en triggande miljö med fokus på förbränning och att Knut, dels ska tvinga mig att gå dit oftare än vad jag mår bra av, men också piska mig när jag väl är där. Synd, särskilt med tanke på att jag alltid sett mig själv som en aktiv person som mått bra av att träna. Åtminstone innan jag började använda det på ett destruktivt sätt, började bryta ner snarare än bygga upp både min kropp och mitt psyke. 
 
På senare tid har jag dock helt ändrat uppfattning angående träningen. Jag är alldeles förvånad, faktiskt också stolt över vilken resa och utveckling jag gjort. Hur jag lyckats vända någonting destruktiv till något som är positivt och lustfullt, för just nu är jag nämligen sällan så motiverad att bli frisk som efter ett pass på gymmet och det är efter en timme framför träningslokalens helkroppsspeglar som allt känns så självklart. Uppenbart att några kilon till inte kommer göra mig tjock, snarare snygg. 
 
Än är jag smalast i gruppträningslokalen och för en gång skulle vill jag inte nödvändigtvis vara hon som är smalast längre, jag vill vara stark. Jag vill orka. Att mamma är starkare än mig är också en sporre för jag kan ju omöjligt få stryk av min mamma. Det tolererar inte min vinnarskalle, icke. Jag var stark som en oxe innan Knut och det vill jag bli nu igen. Sådetså!
 
Det är möjligt. Det går att få tillbaka en sund relation till träning, säkerligen också mat. Så fortsätt kämpa! Värt att tillägga är att jag inte vill uppmuntra någon med ett för lågt BMI att träna, lita på din läkare och se det i så fall som en drivkraft och motivation till att i framtiden få röra på dig igen. Du som inte är där än, din tid kommer.
 
#1 - - KM:

Hej!

Förlorade du din mens? Har du fått tillbaka den? Hur gjorde du i så fall? Har inte haft min på 2 år nu och har gått upp bra i vikt men den är ännu inte tillbaka.

Tacksam för råd och tips.

Kram!

Svar: Hej! Ja, jag förlorade också min mens och har ännu inte fått tillbaka den. Måste upp ännu mer i vikt. BMI 18,5 tycks vara någon magisk gräns säger min läkare och många får tillbaka den vid den vikten. Sen spelar ju fettprocenten också stor roll för mensen. Så har du en fettprocent under 12 (tror jag det var) kan det också vara en orsak. Tipsen jag brukar få är mer fett i kosten! Kram på dig!
Hälsogrubblaren

#2 - - Anonym:

Jag vägrar låta min knut få förstöra min löpning. Så jag njutnings-springer bara så får hellre promenaderna kapa ångesttopparna. Promenad för mej är tvång oftast, iaf distansen, medan löpning är nåt jag gör när jag vill njuta. Det sjuka är att jag var som snabbast när jag var som sjukast. Så tur för mej jag inte är en tävlingsmänniska 😉 Kram o lycka till 💪🏻

Svar: Vad härligt! Jag hoppas bara att du har en tillräcklig vikt för att få springa så att det inte är farligt för dig. I så fall vore det kanske bra att ta en löppaus och se det som en motivation och drivkraft att bli frisk istället? Men som sagt, jag hoppas att du precis som jag kommit förbi det stadiet. Kram på dig och lycka till du också!
Hälsogrubblaren

Till top