Blir man någonsin redo?

Livet med anorexi / Permalink / 1

Blir man någonsin redo? Redo att kasta sig ut och släppa taget om sjukdomen? Jag önskar att svaret vore ja och att man en dag vaknar upp och känner att det är dagen med stort D. Att det är nu det händer. Kanske är det så för vissa och den som väntar får se. Se om den dagen någonsin kommer. Själv orkar jag inte vänta, vänta på att anorexiapusslet ska lägga sig självt och alla bitar falla på plats. Tiden må läka många sår men tyvärr inte det här. Inte utan viljestyrka och beslutsamhet. Man kommer inte börja äta imorgon, på tisdag eller ens på fredag. Jobbet måste göras här och nu.

De senaste månaderna har det hänt massor med min utveckling och det har det gjort mycket tack vare mina intensiva helger med Denise. Under dem har vi haft både kraft och vilja att banka på de tyngsta dörrarna tillsammans för att sedan fortsätta banka vidare på egen hand efteråt. Just nu öppnas den ena dörren efter den andra och min värld börjar äntligen bli betydligt mycket större än den varit under det senaste året. Känslan är magisk och jag kan inte med ord beskriva vilken befrielse det var, särskilt igår, att kunna äta en spontanvåffla med glass på ett våffelbageri tillsammans med min mamma. På självaste våffeldagen dessutom. Jag behövde inte förbereda mig i en vecka innan den skulle ätas. Inte heller veta exakt hur många kalorier den innehöll. I den stunden insåg jag att det är värt det, att alla strider och hårt kämpande ger avkastning. Så till alla er som befinner er i någon av sjukdomens tidiga faser - kämpa på trots att det stundvis känns hopplöst, för efter regn kommer solsken. Det har börjat göra för mig.

 

 

 

 

#1 - - Anonym:

Helt underbart😀 Glädjer mig så att läsa detta om dina framsteg💖. Genom ditt kämpande , dina framsteg, dina svackor som du delar med dig till oss läsare hjälper du inte bara dig själv utan även oss läsare😀. Tack❤️

Svar: Tack så mycket för din fina kommentar, det värmer verkligen. Tack <3
Hälsogrubblaren

Till top