Att vara driven
Mitt driv, vissa dagar min superkraft och andra mitt handikapp, så himla positivt men också precis lika destruktivt. Vad som avgör utfallet är egentligen vart jag riktar det, vart jag väljer att lägga de där extra procenten som jag är lyckligt lottad att alltid ha. Vilken bubbla jag väljer att satsa på och gå in i.
Hopprepsbubblan var bra, Amanda Jenssen- och Afrikabubblan likaså. På hopprepsträningarna fick inre driv mig att utvecklas, träna målmedvetet och knipa flera medaljer på SM. Samma sak gällde de åren jag arbetade dedikerat med mina Afrikaprojekt. Då var det bra att ha 110% att ge när andra bara har 100, fick mig att renovera en skola när andra gick på bio. Det var när jag istället valde att rikta mitt driv åt att gå ner i vikt, och sträva efter väga minst som det för första gången satte krokben för mig, blev ett hinder snarare än tillgång att vara sådär överdrivet passionerad och engagerad. Inte längre tog mig till någon prispall som hopprepet gjort utan istället rakt ner i skiten.
Jag tror att många av er känner igen er, för vi som blir sjuka i ätstörningar tycks ju vara av samma skrot och virke allihop. Så tänk på vart ni riktar drivet. Förvalta det på rätt sätt för i rätt sammanhang är det en gåva.
