Matfixering
Idag bjuder jag på ett utdrag ur min bok...
Aldrig har mat varit så intressant som under min anorexi. Jag har levt för att äta istället för tvärtom vilket vore mer sunt. Kanske låter detta märkligt för den som är frisk då anorexi innebär självsvält och alldeles för lite mat. Ändå är mat det enda som snurrar i hjärnan på en anorektiker och när jag var djupast nere i sjukdomen gick jag alltid och tänkte på maten som jag aldrig åt.
Mat som hobby kan alla ha men med en ätstörning tas det till en helt ny dimension, blir en osund fixering. Den tillfredsställelse som sällan fås av att äta mat jagar den med en ätstörning på annat sätt. Vissa sitter bänkade framför de många matlagningsprogram som avlöser varandra på olika tevekanaler. Zappar mellan Hela Sverige bakar och Dessertmästarna för att medvetet eller omedvetet göda sina demoner. För mig har det inte fötts något överdrivet intresse för matprogram och den enda gången jag skulle överväga att titta på Kockarnas kamp är när det är sport på övriga kanaler.
Jag har istället haft andra knep för att mätta min hunger utan mat. Likt en hamster har jag samlat på mig alla möjliga godsaker. Köpt hem för att sedan inte äta. Jag har njutit av tanken att jag SKA få äta den där nya marabousmaken för att sedan glömma bort och låta bäst före-datumet passera. Fortfarande har jag olika godsaker hemma som jag köpte i Hong Kong förra hösten men ännu inte hunnit äta.
Matfixeringen uppträder i många former. Mitt intresse för matbilder och andras personers kosthållning är ett av många ätstörda beteenden. Jag har också löjligt bra koll på flera mat- och cafékedjors utbud och nyheter i sortimentet. Lanserar Espresso House pepparkaksmuffins så har jag stenkoll på detta. Intresset för mat skäms jag för då det i ett par friska öron måste låta som ren galenskap. Sjukt hur någon kan bli genuint glad av att sandwich pepparkaka är tillbaka i GB:s sortiment. Idag äter jag åtminstone glassen.
Det blir bättre, tack och lov. På senare tid har jag lagt märke till hur mat blir mindre och mindre hype:at. Jag går inte omkring och är taggad i en månad på att äta pizza. Inte heller är jag lika beroende av att hålla koll på andra ätstördas matbilder på Instagram. Jag börjar se mat för vad det är vilket är en stor befrielse. Ätstörda beteenden väljs bort i förmån för friska, vilket gör att mat tas ner från den piedestal som den så länge stått på.
Hej! Jag brukar inte skriva kommentarer till bloggar men känner att jag verkligen måste göra det nu! Både detta inlägget, inlägget om kroppslig fixering och inlägget om depression-Evert kan jag verkligen relatera till. Det är så jag känner och nog går igenom just nu... tack för att du kan sätta ord på det och hjälpa mig förstå att jag inte är ensam och helt konstig som kan känna så! Du är bra! Blir inspirerad av dig!