Att övervinna en rädsla

Insikter / Permalink / 0

Med anorexi eller annan ätstörning kommer flera rädslor, trygghetszonen krymper och världen blir liten. Utöver mat så har mina rädslor även omfattat sociala sammanhang. Situationer som jag tidigare trivts i har under sjukdomen gjort mig både nervös och obekväm. Det har varit lätt att isolerar sig och att stanna i det som känns tryggt.  

För att besegra rädslor, sjukdomsrelaterade eller inte, krävs det att man exponerar sig för dem. Rädslor övervinner inte sig själva, även om det såklart vore väldigt bekvämt. Det kräver sin kamp och en sak som jag lärt mig under min sjukdomstid är att bemästra rädslor tar tid. Det kräver att man utsätter sig för sina dem inte bara en, utan många gånger. Första gången känns alltid tung, innebär ofta både tårar och ångest de luxe. Detta oavsett om det är en ny maträtt jag ska äta eller en kompis som jag ska träffa. Denna fruktansvärda oro innan gör att jag gärna undviker rädslorna. Jag bokar av. Väljer att möta rädslorna sen, aldrig nu.

Första gången jag åt lax efter ett långt uppehåll så smakade den bara ångest. Inte heller andra gången var den särskilt god. Säkert tio gånger behövde jag äta den jäkla fisken för att kunna njuta av smaken. Att äta på café eller restaurang känns fortfarande läskigt och det för att jag inte utsatt mig för den rädslan tillräckligt många gånger för att lyckas besegra den.

Nyckeln är att vägra ge sig, att aldrig sluta försöka. Att övervinna rädslor kräver upprepning och att man är ihärdig. Bara för att de sju första försöken slutade med en ångestattack så måste det inte betyda att den åttonde gör det.

 

 

 

 

 

Veckoutvärdering: river murar

Insikter / Permalink / 1

Det är tisdag och jag kan stolt checka av ännu en vecka av förändring. En vecka som på många sätt varit väldigt utvecklande. Jag har sprängt flera murar och känner att jag blir mentalt starkare för varje dag som passerar. Även om mina begränsningar fortfarande finns där och jag har en bra bit kvar på vägen så är framstegen många.

Veckan som varit har inte innehållit en enda riktigt dålig dag. Lägsta nivån var hög och endast fredagen bjöd på en kort dipp under kvällen med några lätträknade tårar. Tårar har det annars varit sparsamt med och istället så har veckan präglats av glädje, den friska Isabelle har lyst igenom och Knut tvingats backa.

Om jag varit särskilt produktiv, det vet jag inte. Jag har bloggat och skrivit lite på mitt bokprojekt. Utöver det så har fokus varit att ha roligt, må bra. För det är okej att ha roligt, livet är så mycket mer än bara prestationer. Fyra av sju dagar har jag träffat killen som jag beskriver som den manliga versionen av mig. Vi har köpt julgran som vi pyntat, varit en sväng på Väla, umgåtts och kollat serier. 4/4 dagar har vi ätit tillsammans vilket har gått hur bra som helst. Höjdpunkten på veckan var nog den skrattattack som vi fick i torsdags, jag skrattade så att tårarna sprutade.

Hela lördagen spenderade jag tillsammans med mamma, vi åkte till Väla och köpte julklappar. Våra dagar tillsammans är alltid så mysiga. Igår så visade vågen plus efter två veckor av minus. Trots att jag så gärna vill bli frisk så kan jag inte förneka att vikten är känslig och laddad. Men jag gör mitt bästa för att försöka hantera känslorna kring den på bästa möjliga sätt.

 

Dras till det friska

Livet med anorexi / Permalink / 1

Jag har tidigare beskrivit min tillvaro som att jag befinner mig i två skilda världar som jag ständigt pendlar mellan, den sjuka och den friska. Den sjuka har jag länge upplevt som trygg medan den friska känts desto mer oförutsägbar och läskig. Exponering för många friska aktiviteter under kort tid har gjort Knut panikslagen och gett mig ångest. Sociala situationer har krävt ett tomt schema både innan och efter för att vara möjliga att överhuvudtaget klara av. Uppladdning i en trygg miljö har varit nödvändig för att sedan orka ta sats och hoppa över till den friska bubblan, om så bara för en kort stund.

Under den senaste tiden har jag fått nosa på det friska livet. Jag har umgåtts med vänner, haft släktkalas och befunnit mig mycket utanför hemmets trygga miljö. Detta har onekligen fått mig att se potentialen med det friska livet men har också känts ovant och jag har därför inte velat stanna för länge. Det får ju inte bli FÖR friskt, hemska tanke.

Jag tror inte jag förstod vad som faktiskt hände när jag var i London. Vilka enorma förändringar resan gav upphov till. Priset jag fick betala var att jag var trött på plats och fyra dagar efteråt. När jag däremot tagit mig igenom både Londonresan och efterskalvet så var det som att min trygghetszon inte längre bara omfattade den sjuka världen utan även delar av den friska.

Jag dras numera mot det friska livet vilket också innebär att jag förflyttas längre ifrån det sjuka. Ätstörda rutiner känns inte längre lika viktiga och jag har ersatt dem med friskare vanor. Nu kan jag trivas i friska sammanhang, känna mig trygg i dem och därmed inte behöva ladda upp mellan gångerna. Tidigare tog det energi att umgås med andra, nu kan jag istället få energi av det.

Hela tiden mognar jag och i lördags kunde jag spontant åka till Väla och shoppa med min mamma utan att fundera över hur det kunde tänkas påverka söndagen. Under söndagen var jag återigen social. Att vara mer mottaglig för det friska och slippa göra alla dessa påfrestande hopp mellan de två väldigt olika världarna är för mig en enorm befrielse. Jag njuter!

 

Till top