Min spiralteori

Livet med anorexi / Permalink / 0

Måttet var rågat, kroppen hade fått nog. Vulkanutbrottet gick inte längre att hålla tillbaka. I mitt fall kom det i form av anorexi. Anorexi kan hos vissa framstå som en utseendefixerad sjukdom men är en konsekvens av ett problem som är så mycket större än mat.

Jag har en teori, en spiralteori, som stämmer väldigt bra in på mig. Tänk dig och visualisera en trattformad tornado. Alla har vi en livsspiral vi följer men dess storlek och innehåll kan variera. Min prestationsprinsessa har varit högst delaktig i de olika faserna i mitt liv och har hissat mig med bestämda tag upp i spiralen. Under min barndom var hon ganska så grön i sin roll men lärde sig snabbt att ställa krav. Som barn var jag fortfarande i början av min spiral och kraven därmed få. Prestera gjorde jag främst i skolan men i övrigt levde jag i en skyddad bubbla utan att behöva ta så mycket ansvar. Kraven jag ställde på mig själv var höga men fortfarande hanterbara.

Det var när jag kom till högskolan som verkligheten hann ifatt mig och prestationskraven omfattade mer än bara skolan. Ansvaret växte och helt plötsligt kom prestationstankar om ekonomi, resor, utbildning, framtida karriär, kärlek och familj. Jag kunde då inte längre ducka livsfrågorna som flåsade mig i nacken. Kände pressen att börja planera för mitt vuxna liv.

Ju äldre jag blev desto fler faktorer vävdes in och jag klättrade då högre upp i min tornado. Vad vill jag jobba med? Var vill jag bo? Hur ska jag hinna/få resurser att resa och se världen? Även rädda den. Vilken utbildning ska jag välja när jag inte ens vet vad jag vill jobba med? Jag vill hinna med allting och jag vill göra det på kort tid. Stress och press i outhärdlig kombination. Allt är möjligt men friheten blev mitt fängelse.

Jag ville vara högpresterande inom alla områden vilket jag inte klarade av. Jag kraschade mot taket. Prestationsområdena blev för många och vuxenlivet mig övermäktigt. Att ta kontroll över något så basalt som att äta var mitt sätt att leta mig tillbaka ner i spiralen även om jag själv inte såg sambandet när det väl hände. Anorexin blev en undanflykt för att undvika kärnan av problemet.

Att jag kraschade ganska så sent förhållandevis till en del andra unga tjejer tror jag beror på att mina mål och drömmar varit rimliga och i proportion till min ålder tills jag började på högskolan. Det var först då jag på riktigt tvingade stå på egna ben och ta ansvar för mer än bara mina studieresultat. Behövde möta vuxenlivets krassa verklighet.

Idag gör alla krav och press mig allergisk. Inte helt konstigt då det går att se likheter med den som gått i väggen och då har svårt för att hantera stress. I mitt fall gick jag i taket. Krav på att vara bäst inom livets alla områden gjorde att jag inte längre kan prestera på någon av dem. Jag tvingades ta en paus. Sänka kraven och leta mig nedåt i spiralen.   

 

 

 

 

Veckoutvärdering: en ny början

Livet med anorexi, Veckoutvärderingar / Permalink / 1

27 veckoutvärderingar och jag börjar bli ordentligt rutinerad. Idag summerar jag min 28:e vecka av förändring. Veckan som gått har varit som veckor mest är. Upp och ner. Lite peppig och även lite deppig. Under måndagen tog jag ett stort beslut och bestämde mig då för att börja äta antidepressiv medicin. Beslutet har hängt över mig sedan i slutet av oktober men inte förrän nu har jag bestämt mig för att ge tabletterna en chans. Att jag valt att vänta beror främst på att jag hört en del skräckexempel om upptrappningsperioden av medicinen och att de två första veckorna kan vara ordentligt kämpiga psykiskt. Jag har därför velat vara säker på att jag verkligen är i behov av att äta dem innan jag börjat. Min läkare rådde mig att börja med enbart en kvarts tablett vilket jag gjorde för att mildra inkörningsfasen.

Min första vecka med Sertralin har precis som förväntat varit psykiskt påfrestande och jag har känt mig mentalt handikappad. Ångesten har varit hög och förlamande. Huvudvärk, trötthet och sömnproblem är andra biverkningar som jag drabbats av. Men trots detta förväntade jag mig nog en ännu värre första vecka.

Ett annat uppdrag jag gav mig själv i veckan var att börja slå hål på min sociala ångest. Utmana den dagligen. Under måndagen gick jag och pappa på en spontan eftermiddagsbio och såg filmen Lion. Filmen var ruskigt bra, får 5/5 toasts. Se den! I veckan har jag även vid två tillfällen tvingat ner mig själv till Lund och ätstörningsmottagningen.

Helgen, den var lugn och jag hade huset för mig själv. Jag grottade då ner mig i mitt bokprojekt. För sådan är jag, älskar att försvinna in i min bokbubbla och låta timmarna gå.

Vågen tog i måndags ännu ett skutt uppåt, + 0,3 kg. Jag har kommit in i ett bra flow med maten nu. Accepterar inte fusk och äter oftast utan att tänka. Skönt. Så nu fortsätter jag på samma sätt även denna veckan.

 

 

 

 

Prioritera dig själv

Livet med anorexi / Permalink / 0

Jag brukar ofta beskriva mig själv som perfektionist. Det som också skulle kunna vara synonymt med bekräftelsenarkoman, duktig flicka och prestationsprinsessa. Gemensamt för många med det här personlighetsdraget är en svajig självkänsla och strävan efter att jämt vara andra till lags. Att prestera och jaga det perfekta. Känner du igen dig? Välkommen i gänget.

Jag är och har alltid varit väldigt mån om andra. Vänt ut och in på mig själv för att bli omtyckt och göra rätt. Vara sådär omänskligt perfekt. Duktig. Eftersom det omöjligt kan vara fel att vara en god vän, dotter, student eller anställd och gärna allt på samma gång, har jag sett egenskapen som en styrka. Tills nu, då jag istället ser den som ett handikapp eftersom den gör det svårt att veta vart gränsen lagom går. Idag tycker jag snarare att våga lyssna till sin inre kompass och prioritera egna behov framför andras kan nog så beundransvärt.

I mitt fall har det många gånger varit min osäkerhet inför hur andra kan tänkas ta emot ett nej eller en dålig prestation som fått mig att hela tiden jaga min egen svans. Jag vill ju inte upplevas som egocentrisk, självupptagen. En insikt alla perfektionister borde komma till är att prioritera sig själv inte är egoistiskt. Snarare nödvändigt ibland. Genom att fokusera på vårt egna välmående kan vi också bättre påverka andras. Allt börjar med oss själva.

Att våga lyssna på kroppen, säga ja när magkänslan instämmer och nej när den inte gör det är för mig idag imponerande. Det visar på självrespekt och att man förstår sitt egna värde. Själv är jag på god väg även om jag ännu inte nått mitt mål. Anorexin har gett mig många värdefulla insikter kring just min perfektionistiska ådra. Har gjort mig mer observant och ödmjuk till kroppens signaler. Vågat lyssna på dessa och ta beslut utifrån vad jag behöver snarare än andra tycker. Viktigt. Jätteviktigt.

 

 

 

 

Till top