Hälsogrubblaren

En anorektikers reflektioner kring hälsa och välmående

Veckoutvärdering: Elefanten som inte finns

Livet med anorexi, Veckoutvärdering Permalink0

Allt jag vill ha just nu är ett par nya ögon, för jag litar inte längre på de jag har. Mina ögon suger, minst sagt. Eller så är det min omgivning som behöver glasögon hela högen, för vi har uppenbarligen väldig skilda bilder av verkligheten.

"Det känns som att jag pekar på en röd stol och du säger att den är grön", är en mening som jag hört min mamma säga upprepade gånger under veckan som gått. I mina ögon har tidigare magrutor förvandlats till fettvalkar, i min mammas ögon är en mager tjej fortfarande mager.

Under veckan som gått har anorexin, stegvis och väldigt skickligt, lyckats ta kommando över flera av mina tankar. Detta har skett utan att jag reagerat särskilt. En längre promenad på måndagen gjorde att jag accepterade samma sak även på tisdagen. En ny ovana blev flera och i slutet av veckan dominerade onekligen de sjuka tankarna mina beslut. Anorexin hade makten och jag följde slaviskt.

En kombination av att min mamma varit uppbokad under ett par kvällar och tillfällena för samtal varit få plus att jag agerat martyr, har gjort att våra dagliga coachsamtal blivit kortare än vanligt. Hela veckan lade jag locket på mina känslor vilket resulterade i att jag under helgen hade fem dagars ackumulerad ångest. Denna veckan har vi därför schemalagt våra samtal.

I söndagskväll så kunde jag och min mamma tillsammans konstatera att oavsett vad vågen kunde tänkas visa under måndagen så skulle det troligtvis orsaka känslomässigt kaos. Viktökningen var 0,6 kg och jag mådde precis som vi förutspådde. Jag växer och tror mig se vartenda hekto på kroppen. Kanske borde jag boka tid hos optikern för mina ögon är uppenbarligen fullkomligt värdelösa.

 
 

Cheesecake som medicin

Livet med anorexi Permalink0

Efter flera år av matrelaterade begränsningar har min omtalade förbudslista blivit lång. Jag har tackat nej till glass, godis, choklad, såser och fettrik mat i jakten på den perfekta kroppen. Att avstå livets goda blev så naturligt att jag aldrig ens tänkte på när det hände. Det blev så viktigt att uppfattas som hälsosam att det till sist slog över och hälsa blev till både fysisk och psykisk ohälsa.

 

Nu är jag i en omvänd situation och måste gå upp i vikt för att jag inte ska förstöra mina inre organ och min kropp. När jag började min resa på Ätstörningsmottagningen så erbjöds jag näringsdrycker för att kickstarta en viktuppgång. Precis som jag vet hur man går ner i vikt, vet jag också hur man går upp i vikt. Problemet var snarare att tillåta mig själv att äta mer än vad kroppen gör av med. Eftersom flytande kalorier dessutom är så väldigt ångestladdat för mig så skulle näringsdrycker bli en koncentrerad ångestshot. Numera flinar min läkare varenda gång som hon nämner ordets näringsdryck då mitt svar fortfarande är lika självklart.

Efter att ha levt ett strikt och restriktivt liv så vill jag njuta av de extrakalorier som en viktuppgång kräver. Nu är det min tur! Nu vill jag äta den där mjukglassen utan att få dåligt samvete, för nu ligger den i matschemat. Jag vill njuta av det tidigare så förbjudna, till exempel min så välkända citronkladdkaka, nybakta frallor och glass. Till exempel de där helt otroligt jäkla fantastiskt goda Marabou soft choco kakorna. De är så värda varenda kalori och därmed inte lika ångestladdade som en näringsdryck. Knasigt kanske, men så resonerar jag. Eftersom provsvar inte visar på näringsbrist så kan jag kosta på mig att vara lite knasig. Näringsdrycker är säkert rätt för många och en bra, jämn, påfyllad av de viktiga näringsämnena som vi alla så väl behöver. Varje person gör sin unika resa och måste anpassa verktygen efter sin egen situation och vem man är.

I nästa vecka ska jag unna mig både min hembakt cheesecake och äpplekaka, planerad viktuppgång har absolut sina fördelar. Medicin med smak av äpplekaka och cheesecake är rätt nice!

 

 

Att tänka "inside the box"

Livet med anorexi Permalink0

Jag, som i de flesta sammanhang vill betrakta mig själv som väldigt open minded, är när det kommer till mitt matschema och dagliga kaloriintag raka motsatsen. Avsaknaden av spontantiet och min oförmåga att tänka outside the box är nänstintill skrattretande. Istället tänker jag så mycket inside the box som det bara är möjligt. När jag och min mamma har kommit överrens om att jag ska äta 2350 kalorier så vägrar jag att stoppa en enda extrakalori i munnen. Det har denna veckan blivit så hysteriskt att minsta lilla gurkbit eller tomat tas med i beräkningarna när jag ska summera mitt dagliga kaloriintag. Varenda dag garderar jag mig så att jag aldrig riskerar att äta mer än vad som är överrenskommet, för det vore ju onödigt. Eller?

Mitt sätt att resonera lyser ofta igenom i mitt vardagliga tal och ibland kan min mamma inte låta bli att ifrågasätta mina tankemönster. Tror jag verkligen att jag kommer att bli tjock av en extra tomat, päron eller macka? Är det realistiskt? Vid närmare eftertanke så är jag tveksam och jag tvivlar starkt att det som skiljer en överviktig person från en normalviktig är just ett extra päron om dagen.

Logiken i mitt resonemang finns inte. Ändå är det där päronet fortfarande så viktigt. Att avstå kvällens päron får mig att känna mig duktig och Knut han apploderar, medan ett päron utöver plan är förenat med en högre ångest. Någonstans långt bak i hjärnan så förstår jag att det det är extremt fjantigt att gåomkring och oroa sig så mycket över ett päron. Istället så önskar jag att jag kunde inse att det är ett jävla päron vi pratar om och lägga den energin på något annat som är desto mer väsentligt.

 
Till top