Hälsogrubblaren

Går den att reparera eller är min relation till träning för evigt förstörd? Jag kan erkänna att jag varit oroligt. Rädd att gymmet ska förbli en triggande miljö med fokus på förbränning och att Knut, dels ska tvinga mig att gå dit oftare än vad jag mår bra av men också piska mig när jag väl är där. Att jag därför kommer tvingas klippa mitt gymkortet vilket känts tragisk  med take på jag alltid sett mig själv som en aktiv person som mått bra av att träna.

 

På senare tid har jag dock ändrat uppfattning helt angående min träning och jag är idag alldeles förvånad, faktiskt också stolt över vilken resa och utveckling jag gjort. Hur jag lyckats vända någonting destruktiv till något positivt igen. Just nu är jag nämligen sällan så motiverad att bli frisk som efter ett pass på gymmet, något som kan låta konstigt för vissa men det är i gymmets helkroppsspegel jag ser det. Ser hur uppenbart det är att några extra kilon till inte kommer göra mig tjock, snarare normal. Idag är jag nämligen fortfarande smalast i gruppträningslokalen vilket jag för en gång skull faktiskt inte känner att jag måste vara längre, för jag vill vara stark. Jag vill orka, gärna mer än min mamma som idag är starkare än mig.

 

Det är alltså möjligt. Det går att få tillbaka en sund relation till träning, säkerligen också till mat. Så till alla er som tvekar, fortsätt kämpa! Särskilt du som har för lågt BMI att träna, se detta  som en drivkraft och motivation till att i framtiden få röra på dig igen. För tro mig, din tid kommer.