Hälsogrubblaren

Äntligen, det är min tur nu. Jag känner det, att det är nu det händer. Nu jag får betalt för att jag tvingade mig själv att härda, stå ut. Kämpa trots att jag inte visste varför, vad som egentligen väntade på andra sidan. Men tuffa vägar leder ofta till vackra slutdestinationer och det är dit jag är på väg nu. Mot livet, verkligheten. Den som jag innan varit så otroligt rädd för men nu börjar förstå hur härlig den faktiskt är. Jag tror verkligen att det var helt rätt beslut för mig att börja skolan och även om min första vecka var tuff har min andra varit så mycket bättre. Den har varit rolig, på riktigt supermotiverade och för första gången på länge har jag känt mig som Isabelle och inte tjejen med anorexia. Jag har fått nya vänner, läser dessutom en kurs som är som klippt och skuren för mig. Nu vet jag vad jag vill, vart jag är på väg. Har på senare tid fått en mycket tydligare bild av min framtid vilket just känns så otroligt befriande.

Idag kan jag inte för mitt liv förstå hur jag för ett år sedan inte visste om jag ville leva längre, bara några månader sedan tvivlade även då. Inte förstod varför jag skulle ta striden. Idag är det däremot självklart, så uppenbart varför livet är värt att leva. Varför jag ska fortsätta skriva min bok och livshistoria, att det bara är dags att vända blad. Börja på ett nytt kapitel i livet.