Hälsogrubblaren

Rädslor, alla har vi dem, vissa fler och andra färre. Just nu tillhör jag personligen kategorin med många och utöver mat omfattar mina rädslor idag också sociala sammanhang. Rädslor vilka kommit med anorexin och min därmed krympta trygghetzon men som jag nu kämpar för att besegra. I samband med detta också har insett hur tuff denna processen kan vara, att rädslor faktiskt inte övervinner sig själva. Istället kräver sin kamp, att man utsätter sig för dem inte bara en utan många gånger. Att det tar tid men blir bättre med efterhand. Första gången känns nämligen alltid tung, innebär ofta både tårar och ångest de luxe. Detta oavsett om det i mitt fall är en ny maträtt jag ska äta eller en kompis som jag ska träffa vilket gör att jag gärna inte vill ta tag i problemet. Jag bokar av. Väljer att möta rädslorna sen, men aldrig nu.

Den lätta vägen är dock inte alltid den rätta vägen och det blir faktiskt  bättre. Första gången jag skulle äta lax efter ett långt uppehåll smakade exempelvis fisken enbart ångest. Inte heller andra gången var den särskilt god utan säkert tio gånger behövde jag äta den jäkla fisken för att kunna njuta av smaken. Nyckeln är alltså att vägra ge sig, att aldrig sluta försöka och att övervinna rädslor kräver att man är ihärdig och bara för att de sju första försöken slutade med en ångestattack måste det inte betyda att den åttonde gör det.