Jag duger

Om mig / Permalink / 1

I över två år har jag mobbat liksom mobbats psykiskt, och det av mig själv. Jag har spytt ur mig elaka kommentarer om min kropp, stampat på mig själv när jag gjort något så livsnödvändigt som att äta. Så som jag har behandlat mig själv skulle jag aldrig någonsin bemöta varken en vän eller ovän. Så idag tänker jag kompensera. Jag vill lyfta fram de positiva egenskaper som jag faktiskt besitter. Påminna mig själv om att jag duger. Precis som du också gör.

10   saker som är bra med mig:

·       Jag är ödmjuk och omtänksam.

·       Jag är bra på att visa uppskattning och ge komplimanger

·       Jag dömer sällan andra utan lär känna folk med öppet sinne.

·       Jag har humor och självdistans.

·       Jag är lite halvgalen, kommer med många tokiga idéer.

·       Jag är orädd, vågar gå utanför min comfort zone.

·       Jag är klok och empatisk.

·       Jag är ambitiös och engagerad.

·       Jag är driven och målmedveten.

·       Jag är jag.

Fy tusan vad svårt det där var, men nödvändigt. Gör det du också! Vi behöver alla boosta oss själva ibland.

 

 

 

 

Veckoutvärdering: höga toppar och djupa dalar

Veckoutvärderingar / Permalink / 0

Det är tisdag och jag har ännu en vecka av recovery i bagaget. En väldigt nyanserad sådan som innehållit både den troligtvis bästa liksom den sämsta dagen i mitt tillfrisknande. Tisdagen var en mardröm, en lång panikångestattack. Fredagen däremot, det var dagen då jag vaknade pigg och kände mig som friska Isabelle.

Fyra dagar tog det att återhämta mig efter Londonresan. De energidepåer som tömts totalt under min och mammas weekend behövde jag återigen fylla på när vi kom hem. Kroppen skrek efter vila och jag gjorde för en gång skull inte motstånd. Istället sov jag drygt 12 timmar per natt och drog benen efter mig här hemma under dagarna, bakade saffransbullar under onsdagen. Mina dagar var kravlösa vilket var precis det jag behövde.

I fredags ersattes mina mörka dagar äntligen av lite solsken. Jag flög upp ur sängen och kände återigen mig redo för livet. Jag bestämde mig för att ta vara på en bra dag och tillbringade kvällen hemma hos en kille som jag träffar. Det blev en kväll med både middag och Idol vilket för mig är en stor vinst i mitt tillfriskande. Knut, honom lämnade jag kvar i Helsingborg. Helgen har varit lugn och jag har mest varit hemma, njutit av advent och det faktum att julen närmar sig. Vi har adventspyntat, mysigt.

Igår visade vågen -0,1 kg. Antagligen ett resultat av London. Någon annan rimlig förklaring finns inte då jag i förra veckan skötte maten exemplariskt, fuskfritt. Men nu tar jag nya tag och hoppas på bättre resultat nästa måndag.

 

 

 

 

Leva upp till att vara anorektiker

Livet med anorexi / Permalink / 3

Det var i mitten av april detta året som jag fick diagnosen anorexia nervosa. Problem med maten hade jag haft länge men aldrig övervägt att söka hjälp eftersom jag saknade viljan att bli frisk. Knut och jag var i smekmånadsfasen och jag trivdes med min tillvaro, njöt av kontrollen liksom av att vara smal. Jag upplevde fördelarna med ätstörningen vara fler än nackdelarna. Det gjorde däremot inte mina föräldrar.

Jag hade nyss kommit hem från Asien och bara två dagar efter att jag landat på Kastrup hade jag en tid bokad på Anorexiapunkten i Helsingborg. Mina föräldrar var båda väldigt angelägna om att jag skulle få professionell hjälp snarast möjligt och kontaktade därför Anorexiapunkten redan i mars när jag fortfarande befann mig på en strand i Filippinerna. Levde ett magert backpackerliv.

Min mamma körde mig till mitt besök på Anorexiapunkten, gav mig inget annat val än att ge det en chans. Personalen på Anorexiapunkten behövde inte mer än betrakta min späda kropp och mitt ansikte för att kunna konstatera att jag var ett fall av anorexi. Hennes tränade öga såg att jag var lätt luden i ansiktet, jävla lanugohår. Ändå så gick vi igenom kriterierna för anorexi, bockade av dem en efter en. Jag hade anorexia med ortorektiska inslag. Även om jag någonstans innerst inne redan visste att så var fallet, så var det under min första kontakt med vården som jag på riktigt fick smaka på ordet. Jag hade anorexia, anorexia nervosa.

Min första reaktion var aningen oväntad och något i stil med – fan vad coolt, jag är ju bra på det här. Jag kan svälta. Utåt höll jag masken. Med anorexi kom en del åtaganden som jag då började ta på största allvar. Anorexia kräver att man är smal och äter extremt restriktivt, så jag drog åt svångremmen och begränsade maten ytterligare. Mitt besök på Anorexiapunkten blev aldrig startskottet för mitt tillfrisknande som mina föräldrar hoppats på. Tyvärr blev personalen på Anorexiapunkten akut sjuk. I väntan på att komma igång med behandlingen på ätstörningsenheten i Lund utnyttjade jag tiden åt att bli den perfekta anorektikern. Dessa tankar levde parallellt med mina och mammas samtal. Hon försökte ta sig in i min bubbla och visst lyckades hon till viss del. Sjukdomen har däremot en enormt stark dragningskraft vilket just då fick mig att välja anorexin.

Jag som tidigare identifierat mig med friska personer och då betrakta mig själv som väldigt smal, började identifiera mig med andra som också hade en ätstörningsproblematik. Plötsligt var jag inte längre smalast, det fanns några lätträknade individer som var bättre än mig. Som svultit sig till en ännu lägre vikt. Detta var i Knuts värld oacceptabelt. Som den vinnarskalle jag är så beslutade jag mig därför att leva upp till min nya titel, anorektiska Isabelle.

 

 

 

Till top