Därför ska du äta...

Tips / Permalink / 1

Det finns en fråga som jag tror ibland cirkulerar i nästan alla anorektiska hjärnor, en fråga på vilken svaret borde vara självklart men som ändå inte alltid är det. Ska jag äta? Eller borde jag kanske vänta? Jag är ju hungrig men klockan inte så mycket. Frågan har jag personligen ställt mig själv alldeles för många gånger, förr dagligen men idag desto mer sällan. Känner du också igen den? Eftersom jag antar att svaret är ja tänker jag idag besvara frågan åt dig.

10 anledningar till varför du ska äta:

  • För att din ätstörning säger åt dig att inte göra det. Detta borde vara anledning nog.
  • För att mat är energi, livsnödvändigt för att din kropp ska fungera.
  • För att det håller igång din ämnesomsättning.
  • För att du antagligen är hungrig eller sugen och därför förtjänar att äta precis som alla andra gör.
  • För att det enda sättet att makten över sjukdomen, på sikt bli fri från din ätstörning.
  • För att det kommer att ge dig mer ork, ett jämnare humör och en mer klartänkt hjärna.
  • För att det är mycket starkare av dig att äta än att låta bli.
  • För att mat är gott och det kommer att göra dig glad.
  • För att bevisa för dig själv att mat inte är farligt eller kommer att påverka storleken på din kropp.
  • För att det inte finns en enda anledning att pleasa en sjukdom som vill ta livet av dig.
 

Mammis middag

Tips / Permalink / 1

Okej, jag och mamma har gjort en deal. Kom igår överens om att jag hädanefter ska försöka lägga över lite mer av min kontroll kring maten på henne istället. Ta ett steg tillbaka i köket för att samtidigt ta ett steg fram, närma mig det friska livet. För det är dags nu, dags att ibland låta min familj laga mer avancerade middagar än kyckling och potatis åt mig. Våga släppa på den kontrollen och lita på att andra också kan laga bra mat.

För att lyckas ta mig dit har mamma och jag bestämt oss för att från och med denna veckan börja med "mammis middag". En simpel idé vilken kort och gott innebär att min mamma alltså en gång i veckan kommer att laga mat till mig. Då inte bara steka på lax och koka ris utan laga lite tuffare middagar som spagetti och köttfärssås, fisksoppa, ja you name it. Mat som jag hittills aldrig skulle överväga att äta om jag inte lagat den själv. Utöver mammis middag planerar vi också att ha en annan utmaning i veckan vilken kan se lite olika från gång till gång men som även den är planerad av min mamma. En överraskning som jag inte har särskilt mycket att säga till om men måste anta.

Kontrollfreaket i mig har panik, Knut också men ändå vet jag att detta är nödvändigt. Måste göras och om det är någon av er som läser som har samma problem, också tycker det är jobbig att äta mat som andra lagat. Varför då inte göra detta med mig? Helt enkelt be någon i din familj att göra samma sak för dig som min mamma gör för mig. Join the club.

 Veckans utmaning.

Börjar plugga igen

Livet med anorexi / Permalink / 2
Jag trodde aldrig att jag skulle bli redo igen, någonsin känna mig tillräckligt stark och motiverad att slutföra mina ekonomistudier i Lund. Att skolan istället skulle förbli ett stort ångestmoment som jag en dag måste tvingas ta tag i, mot min vilja och för att jag helt enkelt inte vill kasta bort en nästan slutförd utbildning.
 
Jag hade dock fel, för idag känner jag mig på riktigt redo igen och ska i eftermiddag börja på min sista termin efter ett års sjukskrivning. Denna gången känns beslutet rätt, som att jag är mogen och rustad för det vilket jag inte alls var varken i augusti förra året eller januari detta. Ändå envisades jag då vid att klamra mig fast vid tanken att jag skulle börja plugga igen. I januari så länge att jag inte bestämde mig förrän samma dag som skolan började igen och jag då insåg att det inte skulle gå. Att jag borde lita på både mitt sunda förnuft och min omgivning som sa nej, att min tid kommer men att den inte var just då. Idag ser jag hur fel det vore att ha börjat skolan i januari. Jag var för svag, mådde alldeles för dåligt och kunde därför omöjligt lägga en så stor sten på mina axlar som heltidsstudier. Plåga mig själv med att göra något som gav mig så mycket ångest att jag låg sömnlös om nätterna. Det var inte rätt och det märker jag idag när känslan är så väldigt annorlunda.
 
För första gången på över ett år känner jag mig nämligen redo, nästan lite spänd och förväntansfull på att återigen få komma tillbaka till det friska och normala livet. Även om en del av mig såklart inte är lika taggad på att plugga är jag alltså överlag mer positiv än jag varit förut. Avslutningsvis vill jag därför säga till dig som står inför ett liknande beslut och inte vet om du ska plugga, jobba eller sjukskrivas. Att lita då på magkänslan för den vet, vet om du är mogen eller om det ännu är för tidigt. Så våga ta den tid du behöver för att bli frisk för vet du vad? Din tid kommer precis som min tycks göra nu.
 
Till top