Mot Italien

Livet med anorexi / Permalink / 0

När ni läser det här sitter jag och Frida antagligen på ett flygplan till Italien. Kanske har vi redan landat i Milano, det beror på när ni klickar in här på bloggen. Här och nu, när jag skriver detta, sitter jag dock hemma. Ute i trädgården och har lite….resfeber? En känsla jag aldrig riktigt upplevt tidigare och som Isabelle 1.0 skulle ha skrattat åt. Själv aldrig någonsin hade, men denna gången är det inte så konstigt att jag är lite nervös då detta faktiskt är min första semesterresa sedan april förra året. Första gången som jag ska lämna min trygga bubbla här hemma och ge mig ut i verkligheten igen, leva och äta som alla andra.  

Planen som jag gjort tillsammans med min dietist igår är att faktiskt inte ha någon plan för maten alls under denna resan, att jag helt enkelt ska gå på mina hungerkänslor och min lust när jag äter under veckan. Försöka ta semester från min ätstörning, njuta av Italien och av maten jag äter vilket såklart är lättare sagt än gjort. Men som jag ska bestämma mig för att verkligen försöka göra.

Jag har alltså noll koll på vad som kommer att ligga på min tallrik de kommande åtta dagarna, bara att jag har vissa utmaningar som jag vill bocka av. Ska bocka av! Utmaningar som jag berättat om både för er och min dietist och som därför också är svåra att hoppa över. För jag vill ju inte misslyckas, det går inte. Istället vill jag ta revansch och visa dels alla andra men främst mig själv att jag klarar av att resa, vara spontan i mina matbeslut. Att jag är starkare nu, kan ta det ansvar som jag inte lyckades ta varken i Asien eller London förra året. Numera ser resor som tillfällen att äta gott snarare än svälta, så nu är det upp till bevis.

Förresten vill jag också passa på att berätta för er att det kan bli tyst på bloggen under veckan, förhoppningsvis dyker här upp lite bilder men antagligen inga långa texter.

 

 

 

Min personliga butler

Livet med anorexi / Permalink / 2
Idag kan vi skratta åt det men det senaste året har verkligen inte varit lätt, varken för mig eller min familj. Det är nog min mamma den första att skriva under på, som varit 100% närvarande genom hela resan och som när hon inte varit min coach istället varit min massör eller butler. Hon har ställt upp på allt och ärligt talat finns det nog inget mer hon skulle kunna ha gjort för mig under det senaste året. Detta är jag idag såklart mer än tacksam över samtidigt som jag också känner viss skuld, att jag tagit så mycket tid och energi utan att kunna ge lika mycket tillbaka. Dock försöker mamma intala mig att jag aldrig valde att bli sjuk, att detta varit ett akutläge som vi tacklat tillsammans.
 
Hursomhelst satt jag igår och tänkte tillbaka på allt mamma gjort för mig under det senaste året och kunde då konstatera att hon verkligen fått ligga i, fara och flänga mycket för min skull. Eftersom jag har ganska så många sådana historier tänkte jag idag dela med mig av några av dessa här på bloggen, vilka varit....
 
  • När jag bad min mamma köpa färdiga fiskburgare till mig förra sommaren men hon kom hem med laxburgare istället. Jag fick panik vilket fick henne att vända i dörren och åka tillbaka till affären för att köpa rätt sorts burgare.
  • När mamma fått nys om att ett bolltäcke kan hjälpa vid ångest, började googla för att sedan hamna ute på landet hos en blocketförsäljare. Efter tuffa förhandlingar kom hon hem med en svart sopsäck i vilken det låt ett täcke i nysckick.
  • När mamma körde mig 22 mil enkel resa till Göteborg för att jag skulle få umgås med min kompis i ett par timmar. Där gick hon en promenad för att vänta in mig och sedan köra hemåt igen.
  • När mamma tog in på hotell i Göteborg förra sommaren när jag var utmattad och behövde ha huset för mig själv en helg.
  • När andra åkte till stranden men mamma till Elgiganten och köpte en värmefilt till mig eftersom jag frös och hon ännu en gång fått nys om att även värme hjälper vid ångest.
  • När jag hade nått mitt första viktmål och mamma då tog mig till London där vi shoppade och gick på två musikaler. Dessutom for runt till varenda i restaurang i centrala London för att hitta någon som kunde tänkas passa att äta på. Hon torkade även mina tårar när personalen på Subway hällt för mycket ketchup i min macka.
  • När jag för bara drygt en månad sedan var nere i en svacka och då också var svårflörtad vad gäller mat. Så när jag en morgon vaknade upp och var sugen på rostade mackor med marmelad satte mamma sig direkt i bilen och köpte det åt mig.
  • När jag för ett tag sedan bad mamma köpa Ben & Jerry miniglassar (ni vet de små som heter Wich) och eftersom hon vet att jag skulle bli lite besviken om hon kom hem utan åkte hon till stans alla matbutiker för att få tag på dem. Självklart var det den femte butiken på andra sidan stan som till slut hade dem, men skam den som ger sig.
 

Åldersångest

Livet med anorexi / Permalink / 0

Efter två kalas och en fullspäckad födelsedag är jag nu färdigfirad och officiellt 24 år gammal. Äldre än jag någonsin varit men också yngre än jag någonsin kommer att bli. Oavsett hur man väljer att se på det är jag i mångas ögon fortfarande relativt ung, har hela livet framför mig och massor kvar att uppleva. Men även om detta såklart är sant kan jag just nu inte alls relatera eller identifiera mig med siffran i mitt pass, med min ålder och att jag numera skulle vara vuxen. Dessutom ha varit det sedan sex år tillbaka. Mentalt känner jag mig nämligen fortfarande som 18, ibland något äldre men inte en dag över 20. Har noll vuxenpoäng och känner mig idag inte ens hälften så självständig som jag var när jag var 18 och då var både trygg och bekväm med att fatta mina egna beslut. Lät min magkänsla visa mig vägen och litade på att jag visste vad som var bäst för mig och mitt liv. Idag är det inte alls så längre och numera känns det som att det istället är min mamma som håller i min livskompass. Som att jag, efter att ha manipulerats av Knut under en så lång tid, valt att ge den till henne eftersom hon uppenbarligen har ett sundare förnuft än vad jag har. Därmed också en större chans att fatta rätt beslut.

Just nu känner jag mig efter i livet, som att jag blivit omsprungen av alla andra i min ålder och numera springer jämsides de som istället delar min mentala ålder. Sörjer att jag förlorat flera år med anorexin, viktiga år som andra beskriver som sina bästa men som jag aldrig kommer att få tillbaka. En känsla vilken vissa dagar kan motivera att bli frisk men andra istället göra mig alldeles matt, få mig att känna att det redan är för sent och att jag ändå aldrig kommer att hinna ifatt de som är jämnåriga. Att jag därmed kan ge upp, kapitulera och låta Knut ta över makten igen. Dock är detta en tanke jag idag förbjuder mig själv att tänka då den är så oerhört destruktiv, försöker istället använda mina förlorade år som motivation att en dag få ta revansch. Då springa både ifatt och förbi andra i min egen ålder, må bra och vara lycklig. För jag inte bara tror, utan vet att det aldrig är för sent att välja det friska livet.

 

Till top