Motivation

Livet med anorexi / Permalink / 0
Det som motiverat mig mest idag, att få resa igen. Just nu helst till Namibia, Indien, Costa Rica, Island och New York. Vet ni förresten att jag åker till Italien om tre veckor tillsammans med min syster? Till Cinque Terre vilket ska vara en av de vackraste ställena i hela Italien. Gissa om jag längtar?
 
 
 
 
 
 
 
 

En tankeställare

Livet med anorexi / Permalink / 1
I dagens inlägg måste jag få tänka högt, bolla en fundering med er som läser. Jag vill nämligen ha er åsikt, er syn på en reflektion jag hörde i en podcast igår och som legat och grott i mig sedan dess. Podcasten jag hade i lurarna var PT-Fias Omänskligt och i veckans avsnitt diskuterades olika missbruk och beroenden, däribland anorexia.
 
Jag tänker inte grotta ner mig sådär jättedjupt i allt vettigt som det pratades om i podden och är ni intresserade kan ni ju alltid gå in och lyssna på avsnittet själva. Däremot var det ett specifikt uttalande som träffade mig särskilt, som jag aldrig riktigt tänkt på förut men som jag tror är helt sant. Nämligen att det finns en drivkraft som tycks vara gemensam för självdestruktiva personer. Den att vilja rädda världen, miljön eller djuren – att aktivt strida för andras rättigheter. Man kämpar alltså hårt, många gånger ovanligt hårt, för att andra ska ha det bra men glömmer istället bort sig själv.
 
Känner du dig träffad? Det gör jag och framför mig ser jag Isabelle som vill rädda världen. Hon som renoverat en skola i Afrikas kåkstad, som volontär arbetat på barnhem i Tanzania. Isabelle som startat en blogg för att hjälpa andra att bli friska och fria från sin ätstörning men som ännu inte är friskförklarad själv. Jag är ett typexempel, hon som alltid önskar alla andra deras absolut bästa och som skulle viga mitt eget liv åt att göra någon annans lite bättre. Som ser andras värde men inte mitt eget och behandlar andra med respekt men mig utan.
 
Jag tror att vi är många som känner såhär och framför mig ser jag både läkare, jurister, medlemmar i Djurens Rätt och genuina personer som kämpar för andras rättvisa. Vi är av samma skrot och korn allihop och därför måste vi göra en förändring, inkludera även oss själva. Kämpa för oss som vi kämpar för andra för vi är också viktiga, värdiga människor. Dessutom huvudpersonen i våra egna liv så låt oss därför också behandla oss själva som de stjärnor vi faktiskt är.
 
 

Media och ätstörningar

Hälsodebatt / Anorexia, Psykisk ohälsa, Thigh Gap, Ätstörning, Ätstörningar / Permalink / 4
Okej, egentligen vet jag inte riktigt vart jag vill komma med det här inlägget men hoppas på att det ska lösa sig medan jag skriver. En sak jag nämligen funderat mycket på under den senaste tiden är kopplingen mellan media och ätstörningar. Hur mycket dels sociala men också traditionella medier har påverkat den som utvecklat en ätstörning. Många säger att medias roll är central men själv är jag skeptisk, särskilt med tanke på att anorexia är en sjukdom som funnits betydligt längre än vad Facebook gjort, som kom långt före att folk började publicera bikinibilder från sina semesterresor i Thailand. Istället är anorexia en betydligt mer komplex sjukdom än så och att tro att en ätstörning föds ur en utseendefixering tycker jag personligen är att förminska allvaret i sjukdomen, som trots allt är dödlig.
 
Alla exponeras vi för rumpbilder, thigh gaps och den perfekta kroppen men ändå är det långt ifrån alla som drabbas av anorexia eller annan ätstörning. Kanske fler idag än förut just på grund av sociala mediers explosion men fortfarande långt ifrån alla. Så vad gjorde att jag drabbades men inte exempelvis min syster? Hon som möts av exakt samma bilder och hets? Är det jag som är korkad? Inte klarar av att sortera i flödet, vad som är realistiskt eller inte? Jag är tveksam för nej, jag är varken naiv eller korkad och kan även jag leta fram mitt sunda förnuft och ifrågasätta det som sker på sociala medier. Men ändå blev jag sjuk.
 
Vart jag egentligen vill komma är att jag vill slå hål på myten att det är hälsohetsen som ligger till grunden till ätstörningar, för det är inte så enkelt och en ätstörning handlar inte i grunden om att vilja vara smal. Kärnan i problemet är istället betydligt mycket större och såret djupare. I mitt fall handlade det om otillräcklighet, prestationstankar kring livets alla områden – om studier, framtid, ekonomi och kärlek lika mycket som om kropp och hälsa. Också spelade mina personlighetsdrag in och gjorde mig extra skör.
 
Med det sagt menar jag inte att sociala medier och den etablerade hälsohetsen inte påverkat mig alls, för det har den. Det var en trigger, en lättillgänglig trigger som satte bollen i rullning men var egentligen inte alls den bakomliggande orsaken. Det handlade inte om mat och att många drabbas av ätstörningar idag tror jag alltså inte beror på att vi inte vet hur vi ska hantera samhällets hälsofokus. Snarare att denna hälsohets är en så otroligt lättillgänglig trigger. En trigger som vi möter dagligen och som därför lätt kan störa till den första dominobrickan som sedan får resterande brickor att falla. Är man däremot mer stabil, dels i sitt mående men också med sin tillvaro och i sig själv, blir man i sin tur också mer motståndskraftig. Inte för att man är klokare och ser igenom hetsen utan för att man helt enkelt inte hade någonting att trigga igång och därmed förblir frisk.
 
Så tror jag att det är och vad som i in tur gör att många är så ostabila i sitt mående från första början, det får bli ett annat inlägg helt enkelt.
 
 
Till top