Att våga sticka ut från normen

Livet med anorexi / Permalink / 0

Mallen är trång men ändå är jag inom den, egentligen kanske inte av en slump utan för att jag helt enkelt själv tryckt mig in i den. Anpassat mig för att befinna mig inom ramen för vad som är normalt, passa in i den svenska normen med allt vad den innebär. Idag har jag alla rätt - är vit, medelklass, smal, universitetsutbildad och hetero. Lever det liv jag förväntas leva, följer flocken oftare än jag går emot den.

Avviker gör jag såklart också men då för det mesta tillfälligt, bokar äventyrsresa till Zambia när andra åker på charter till Mallorca men för att sedan komma hem, åka Volvo och äta fredagstacos. Dels för att det såklart är mysigt men också för att passa in, för att alla andra gör det och det är så det ska vara.
 
En tanke som jag funderat väldigt mycket på under de senaste dagarna är hur styrd inte bara jag utan nästan vi alla är av vår omgivning och av andras beslut. Till följd av det har jag också grubblat över hur mitt liv skulle se ut om jag var oberoende alla andras syn på hur ett sådant liv ska levas. Kort och gott i vilken utsträckning normen satt krokben för mig.
 
Som en konsekvens av detta känner jag mig just nu en gnutta rebellisk, som en trotsig treåring som vill utmana sina föräldrar. Sätta höger sko på vänster fot och komma till förskolan iklädd superhjältedräkt. Jag vill våga, våga utmana normen när mina värderingar inte stämmer överens med samhällets. Sluta jämföra mig och leva det liv som jag vill leva oberoende av hur andra väljer att leva sitt. Jobba med det jag brinner för oavsett hur prestigefyllt mitt arbete är, resa dit ingen annan reser, och väga så många kilo som just min kropp mår bra av. För jag vill vara jag, mitt original snarare än en kopia av dig.
 
 

Tröskeln till det friska livet

Livet med anorexi / Permalink / 0
Låt oss prata om tröskeln. Den som knappt ens är en tröskel utan snarare en pytteliten nivåskiftning vars ena sida är marginellt högre än den andra och funktion att skilja det friska livet från det sjuka. Höjdskillnaden är liten och bara för att man befinner sig på den friska tröskeln idag kan man mycket väl ha trillat ner till den sjuka imorgon och en oskyldig knuff kan vara allt som krävs för att man ska tappa balansen, puttas över kanten och falla tillbaka ner i sjukdomen.

Vart jag vill komma med min liknelse är att det finns mängder av olika ätstörningstriggers omkring oss, triggers som vi kommer att fortsätta möta hela tiden och genom resten av livet. På jobbet, internet, i hemmet, ja överallt. Livet saknar frizon och därför måste vi också lära oss att och hantera dessa triggers.

Lika viktigt som det är att hantera triggers är också att först och främst identifiera dem som kanske inte är helt självklara men som ändå kan påverka - som sömn exempelvis, eller snarare bristen på den. Att vara trött är förödande, åtminstone för mig och det har jag fått bevisat för mig under den senaste veckan då jag kört slut på mig själv totalt. Inte konstigt då min planering varit heltokig. Jag har nämligen varit en heldag i Ullared, jobbat fyra 8 timmars pass och sedan ett på 5 timmar. Utöver det också hunnit med att ha släktkalas, hummerkväll, blogga och träna. Som ni kanske förstår har det varit på tok för mycket vilket gjort att jag inte varken orkat eller hunnit ta strider med Knut också. Stress lägger alltså grunden för fusk, för Knut att ta kommando eftersom jag då inte hinner sortera i mina tankar och kasta de som är sjuka i någon form av mental papperskorg.

Denna gången var det ett litet steg tillbaka som jag tog, men ändå, jag trillade ner för tröskeln om så bara för två dagar vilket känns som ett stort misslyckande. Vad jag däremot bär med mig från detta är att livet är fullt av triggers och att jag måste lära mig hantera dessa. Att det är lätt att låta en stressad och pressad vardag gå ut över maten. Med det sagt ska jag nu kämpa för att göra min tröskel högre, för annars kommer det friska livet endast bli tillfälligt.
 

Födelsedagskalas

Livet med anorexi / Permalink / 3

Födelsedagar ska firas och i år började jag så smått redan igår, två veckor innan det faktiskt är dags. Detta året tänker jag nämligen fira dubbelt och kompensera för min förra födelsedag vilken gick förlorad på grund av anorexin. När jag fyllde 23 fick jag varken något kalas eller värdig födelsedag. Inte heller äta tårta. Den revanschen har jag redan gjort och igår åt jag chokladpuddingtårta på mitt släktkalas, min stora barndomsfavorit. Så high five på den!

 
Till top