En mammas syn på det hela

Gästbloggare, Livet med anorexi / Permalink / 0

Hej, mamman här. Det var ett tag sedan sist så det börjar bli dags för en nulägesrapport, mitt perspektiv på situationen. Mycket har hänt sedan sist och min dotter har kommit en lång väg på sin resa mot ett friskare liv. Hon förstår nu, beskriver det själv som att sjukdomen kidnappade hennes hjärna. Jag förstår henne och det är verkligen sant att mat är medicin för en anorektisk person. Med maten kom insikten och hjärnan började fungera igen .Idag kan vi diskutera på ett helt annat sätt och ofta känner jag att jag fått tillbaka min friska Isabelle.

Viktigt är dock att nu inte tappa tempo och ta ut segern i förskott, för än är vi inte i mål. De sista kilona är en tuff utmaning och ena dagen tycker vi oss se mållinjen medan den andra dagar har försvunnit i horisonten. De mentala spärrarna är ännu många och så även antalet triggers, vilket gör att dörrar som tidigare varit öppna kan stängas snabbt. Men med envishet att utmana i olika situationer så fortsätter nya dörrar att öppnas, och det gör dem i ett högre tempo än de stängs. Även i det här stadiet behövs en bestämd och hjälpsam hand för att stötta och hjälpa till att hålla sig på banan så tillsammans hjälps vi åt för att kväva Knut.

 

En systers sätt att hjälpa

Gästbloggare / Permalink / 0

Idag bjuder jag på ett utdrag ur min bok...

Vi har alltid haft en väldigt nära relation jag och min syster och jag har sett henne som en stor inspirationskälla genom hela vår uppväxt. En förebild vars inre driv, kreativitet och handlingskraft har motiverat och format mig mycket som person. Hon har alltid varit exemplarisk i skolan, på träningarna och har jämt gjort kloka val. Det förtroende som jag alltid haft för henne gjorde det svårt för mig att se igenom hennes ständigt återkommande bortförklaringar den dagen hon började utveckla en ätstörning. Inte kunde väl min syster ha förlorat sitt sunda förnuft, det som hon haft genom hela livet?

Vid mina konfrontationer fick jag alltid mycket pedagogiska och övertygande förklaringar från min syster. Isabelle fick med sina motiveringar det att låta både sunt och normalt att utesluta kolhydrater och fett, övergå till vatten som enda dryck liksom dra till gymmet dagligen. Trots att jag till viss del köpte hennes argument fortsatte varningsklockorna att ringa som konstant bakgrundsmusik i mitt huvud. Innerst inne förstod jag vad som skedde framför mina ögon men hade precis som Isabelle svårt för att acceptera det.

Under Isabelles kamp och resa har det varit svårt att veta vilken roll jag ska ta som syster. Isabelle och mamma har varit starka tillsammans och försökt hitta nya vägar för att lösa sjukdomens många komplexa problem. Jag har istället intagit en annan kompletterande roll där jag försökt flytta fokus från sjukdomen till annat. Detta för att skapa en känsla av normalitet i en tillfälligt stökig vardag. Självklart vill alla i den drabbades omgivning hjälpa men jag tror att det är viktigt att inte låta allting kretsa kring sjukdomen. Isabelle är mycket mer än bara sin anorexia och detta har jag försökt bevisa för henne.

Isabelles och mammas samtal, planering och coaching tror jag har varit jätteviktiga och enormt hjälpsamma. Men ibland tror jag lika viktigt att försöka rikta tankarna på annat om så bara för en halvtimme vid ett julbak, en film eller shoppingrunda.

 

En mammas roll i ett helvete

Gästbloggare / Permalink / 1

En dotter blir sjuk, allvarligt sjuk. Allt ställs på sin spets, hur tacklar man en sådan utmaning? Jag har alltid tyckt att curling är av ondo. Omtanke ja, vara snäll och hjälpsam självklart, men att axla även barnets ansvar - nej nej nej! Ett barn växer med sin uppgift, det är min övertygelse och den insikten har jag använt även när jag coachat min fina vuxna dotter i hennes kamp mot anorexin.

Den röda tråden i vårt samspel kring sjukdomen har hela tiden varit att det finns bara en person som kan göra Isabelle frisk och det är Isabelle själv. Jag vänder ut och in på mig för att hitta lösningar som kan hjälpa henne, finns där när hon är ledsen och så även när hon behöver prata. Ibland utmanar jag för att tänja hennes trygghetszon, ibland masserar jag för att lätta ångesten som kan vara förlamande. Men aldrig tar jag på mig ansvaret för att hon ska bli frisk. Kampen måste komma inifrån henne, byggd på insikt och förankrad i en vilja att bli frisk.

Som förälder har jag en viktig roll som coach och trygg famn. Vara den där platsen dit hon kan komma och berätta sina innersta tankar, få hjälp med att se ur ett annat perspektiv. Jag har verkligen fått träna mina ledaregenskaper de senaste åtta månaderna. Bäst resultat har det blivit när jag lyckats hålla mig lugn och konstruktiv, även om det inte alltid är lätt när det är så mycket känslor inblandat.

 När jag coachat min dotter har jag strävat efter att inte ge färdiga lösningar. Bättre att ställa frågor som får igång analysprocessen och de egna tankarna. Återigen, insikt kommer från insidan och kan inte klistras på utsidan. Visst talar jag ibland också i klartext om hur jag ser på saken. Bollar tankarna med henne och försöker hitta förklaringar och lösningar. Det är lätt att hamna snett på den här resan. Då är det viktigt att jag tar ledarrollen och styr upp på rätt väg igen. Att lyssna, försöka förstå och ibland sätta lite press brukar hjälpa. En balansgång mellan sött och salt är ett bra recept.

 
Till top