Nytt år och höga förväntningar

Livet med anorexi / Permalink / 1

2016 går mot sitt slut och på söndag gör det nya året entré. 2017, fyra siffror som tillsammans skapar stora förväntningar  hos mig liksom hos de flesta andra. Nystart är en klassiker, det är nu det gäller. Vi planerar för hur vi ska ersätta dåliga ovanor med hälsosamma vanor. Fett ska förbrännas, den sista cigaretten fimpas eller i mitt fall – maten ätas.

Jag har aldrig varit den som ger nyårslöften, ändå ska jag försöka mig på ett i år. Till skillnad från alla förbud som är så populära, planerar jag nu för ett mer tillåtande löfte. Nämligen att jag ska göra mitt bästa för att vara mer snäll mot mig själv. Försöka använda begrepp som ”måste” och ”borde” mer sparsamt och ”vill” desto mer.

2016 har varit mitt värsta år någonsin, det behöver jag inte ens fundera över för att kunna konstatera. Ändå har det på många sätt varit ett viktigt år. Det har tränat mig i livet, rustat mig för framtiden. Jag har rest, inte bara till Asien utan också gjort en inre resa som aldrig kan mätas med en vecka i en solstol på Koh Lanta. Jag har dessutom lärt känna många nya och fantastiska människor på vägen, däribland mig själv.

2017 kommer med en hel del förväntningar, denna gången ovanligt höga från min sida. År 2016 tog anorexin, Knut, men inte året som kommer. 2017 vill jag ska bli året då jag, en gång för alla, sparkar bort Knut från sin osynliga tron. Tar tillbaka hela makten över mitt liv, inte bara delar av den.

Jag har valt att summera några av mina mål för det kommande året i en lista. Inte som måsten utan som drivkrafter för att fortsätta kämpa.

Mål för 2017:

·       Vara snällare mot mig själv, lyssna till vad jag vill mer än vad jag tror att jag borde.

·       Komma tillbaka till träningen igen.

·       Ta min kandidatexamen i ekonomi.

·       Ge ut boken jag skriver på.

·       Hålla i min första föreläsning.

·       Resa – Gärna till Indien och på tältsafari i Afrika. New York lockar också.

·       Bli friskförklarad från min anorexia.

 

 

 

Varningstecken att vara observant på som utomstående

Till dig som anhörig / Anorexi, Anorexia, Varningstecken, Ätstörning / Permalink / 0

Idag bjuder jag på ett utdrag ur min bok...

Idag vänder jag mig till dig som är mamma, bästa kompis, pojkvän eller mormor. Du som ser hur någon i din närhet är på väg att utveckla en ätstörning men som möts av förnekelse och ilska. Ätstörningar är sluga, smyger sig på under lång tid och får till en början den drabbade att känna sig nyförälskad och duktig. I vissa stunder även överlägsen som kan hantera sin egen hunger bättre än de flesta andra. Du som försöker lägga dig i blir en oönskad inkräktare på ett utpinkat revir. Du är sällan välkommen!

Jag tog kontroll över mitt ätande men förstod inte dess baksida, det att jag även förlorade makt över mitt liv. Mina föräldrar höjde gång på gång varningsflagg som jag upplevde som kritik snarare än fyra utsträckta varma händer. De upptäckte min ätstörning för sent. I en fas då jag redan hunnit bli störtförälskad i Knut.

En ätstörning är som en drog, kräver att upptäckas innan personen i fråga hunnit bli beroende. Ofta är den drabbade så hög på ruset att den själv inte ser vart hen är på väg. Det vill säga rakt ner i skiten. Därför är det viktigt att som anhörig vara extra observant på ätstörda beteenden och tidigt ifrågasätta förändringar i kosten eller en eventuell viktminskning. Ha pondus och vägra ge sig trots att den drabbade intar en försvarsposition, förnekar såväl som ljuger.

Även om ätstörningar är väldigt komplexa och kan ta många former så finns det flera gemensamma beteenden som man som anhörig kan vara extra observant på. I listan nedan summerar jag några av dessa. Personen….

Ø  ….äter överdrivet nyttigt och hälsosamt.

Ø  …. äter fettsnålt. Utesluter såser, steker utan matfett och undviker andra feta livsmedel generellt.

Ø  ….äter begränsat med socker.

Ø  ….hypear mat, diskuterar redan på måndagen det där vitlöksbrödet hen ska äta på fredagen.

Ø  …..påstår sig inte längre tycka om mat som hen tidigare tyckt om.

Ø  …. äter ogärna tillsammans med andra. Kommer med undanflykter.

Ø  ….”kladdar” på tallriken. Sprider ut maten för att få det att se ut som hen ätit mer.

Ø  ….isolerar sig och är gärna ensam för att undvika onödiga kaloriintag.

Ø  ….har ett svajigt humör och kort stubin.

 

 

 

 

Veckoutvärdering: julfirande

, Veckoutvärderingar / Permalink / 1

Här ligger jag i soffan, zappar mellan det enorma utbudet av julfilmer och försöker bestämma mig för vilken jag ska tillbringa min förmiddag framför. Just nu lutar det åt Madagaskar 3, lättsam och lagom komplicerad handling. Idag orkar jag inte med någon rocket science. Som den multitaskande person jag är så tänker jag dock knåpa ihop en veckoutvärdering samtidigt. Denna gång av en riktigt bra vecka som präglats av många friska beslut och stora framsteg.

Någonting hände förra veckan, exakt vad vet jag inte, men för första gången på evigheter kände jag mig motiverad att gå upp i vikt. Det var som om den friska Isabelle med sunda värderingar var tillbaka som högsta hönset på hjärnkontoret. Jag såg mig själv med objektiva ögon och ifrågasatte varför jag vårdar min vikt likt en mamma beskyddar sina barn. Min vikt, en siffra. Jag bestämde mig där och då för en fuskfri vecka och var så säker på min sak att jag planerade bestraffning om jag mot förmodan skulle misslyckas.

Varenda dag åt jag det överenskomna antalet kalorier och det med gott samvete. Ja, du hörde rätt. Med gott samvete. Min stålsättning gjorde mig motståndskraftig och inte ens Knut kunde ta sig igenom min mentala rustning. Det faktum att det var julvecka och att vi därför hade både hembakt bröd, bullar och godis hemma gjorde mig dessutom villig att utmana extra. Jag njöt av mormor och morfars goda bröd, så även mitt eget. Utöver det har jag ätit min smarriga pepparkasfudge och chokladbräck. Med okända kalorier som största farhåga var detta ett sätt att kasta mig ut, släppa på den kontroll som jag så länge vårdat ömt. Det kändes fantastiskt!

Knut måste ha hört min bön om en god jul för det var precis vad jag fick. Julafton blev över förväntan. Den firade jag med släkten och inte Knut. Jag åt min jultallrik, dessutom en spontan mandelmussla med sylt som jag inte alls planerat men i stunden kände för att äta. I åtta timmar firade vi, umgicks och skrattade. Det var först under slutet av kvällen som jag kände hur musten gick ur mig och tröttheten tog över. Men trött efter en intensiv julafton behöver man inte ha anorexia för att vara. Söndagen blev en skitdag och det på grund av att min energidepå då var på minus.  Jag kände mig som en urvriden disktrasa och irriterad över att jag aldrig tycks veta när enough is enough och stoppa i tid. Trots min extremt trötta söndag, återhämtade jag mig så pass snabbt att jag på måndagen orkade med ännu ett julfirande, lyckat även det.

I måndags visade vågen +0,5 kg, ett resultat av förra veckans hjärnvilja. Jag är stolt över att äntligen få bevisa att jag kan. Knut, han är däremot ledsen. Såklart, det är ju han som bantade förra veckan och inte jag.

 

 

 

 

Till top