Vågen som hjälp att avgöra mitt egna värde

Livet med anorexi / Permalink / 1

Jag är idag fast i ett beroende, i ett missbruk vilket jag just nu samlar mod och kraft för att ta mig ur. Missbruket av en jäkla metallplatta, min badrumsvåg. Ett instrument som för mig mäter så mycket mer än enbart min kroppsvikt, också både mitt samvete liksom egna värde. Ekvationen är enkel och ju lägre vikt jag har desto högre är också mitt personvärde.

Idag är vågen både min bästa vän och värsta fiende och det är när jag varje morgon kliver upp på plattan som kvaliteten på dagen också avgörs. En viktnedgång kan då göra mig fullkomligt euforisk och innebär goda förutsättningar för en bra dag medan så lite som några hektos viktökning istället kör min självkänsla i botten. Får mig att aldrig någonsin vilja se mat igen.

Hur jag som är så självständig överhuvudtaget lyckats hamna i detta beroendeförhållande kan jag omöjligt förstå men oavsett hur resan hit sett ut vägrar jag nu att vara slav längre. Likt föräldrar som försöker avvänja sina barn vid att använda napp håller jag därför just nu, sakta men säkert, på att trappa ner på mitt vägande och denna veckan väga mig varannan dag istället för varje. Varför jag valt att inte slänga ut vågen direkt beror helt enkelt på att jag i nuläget inte tror att jag skulle klara av att äta tillräckligt under de dagar då jag inte får veta min vikt i rädsla för att siffrorna ska skjuta i höjden. Målet är dock att inom kort göra slut på det destruktiva och ångestframkallande förhållande som jag idag har med min badrumsvåg.

 

Varning för extrem optimism!

Livet med anorexi / Permalink / 0

Det är sommarlovstider och även Knut tycks ha tagit semester, helt utan förvarning dessutom. Ingen är gladare över hans frånvaro än vad jag är och de positiva tankarna och känslorna som genomsyrat min tillvaro de senaste dagarna känns liksom alldeles överväldigande. Efter förra veckans kraschlandning och avsmak inför både mat och livet känner jag nu en plötslig längtan efter att bli frisk och att återigen kunna leva mitt liv fullt ut utan begränsningar.


Just nu bubblar det i bröstet av tanken på att få gå på musikal i London med min mamma, att färdas på moppe genom Italien med min bästa vän. Jag njuter också av tanken på att kunna betrakta glass som min medicin, få äta massor av god mat förutsatt att Knut håller sig i bakgrunden och inte plågar mig med för mycket ångest.

Jag är redo, redo att återta makten över mitt liv. Vägar att se det passera framför mina ögon. Allt kommer till en gräns och någonstans mitt i allt självhat har jag gått och blivit mitt eget största fan. Kommer Knut tillbaka så ska jag mata honom. Denna gången med glass och pizza vilket han verkligen hatar.

 
 
 

Hatkärlek till Instagram

Hälsodebatt / Permalink / 1

Min hatkärlek till Instagram är jag övertygad om att jag delar med många och precis som appen är en utmärkt plattform för att både inspirera och inspireras innebär många Instagramkonton också en rejäl dos av ångest. Perfekta flöden som skapar en illusion av en problemfri tillvaro och perfekta liv, som gör oss avundsjuka snarare än inspirerade. Vi jämför oss, jagra likes liksom ifrågasätter den fantasilösa skinkmackan vi dagligen äter till frukost. Känner oss dessutom otillräckliga som inte hinner med ens hälften av det som alla andra verkar göra. Detta skapar enorm stress och för prestationsprinsessor som mig är det lätt att gå i fällan och tro att alla gör allt, att jag då också måste göra det. Både hinna laga en fotovänlig frukost, kombinera den perfekta outfiten, köra svettiga pass i gymmet, resa regelbundet och dessutom leva ett socialt liv. Åtaganden som kräver ett dygn på 48 timmar snarare än 24.

Jag blir så frustrerad, nästan lite rebellisk och i all denna overkliga verklighet vill jag nästan publicera en bild på resultatet av mitt senaste toabesök eller på mitt rödlysande finne. Visa det faktum att jag är mänsklig.

 Verkligheten saknar filter.
 
Till top