Vågen som hjälp att avgöra mitt egna värde

Livet med anorexi / Permalink / 1

Jag är idag i ett förhållande, ett väldigt svajigt och komplicerat sådant och som jag samlar mod och kraft för att avsluta. Det är nämligen som så att jag är i en relation med en jävla metallplatta, min badrumsvåg. För mig är vågen så mycket mer än bara ett instrument som mäter min kroppsvikt. På vågen mäts även mitt samvete och egna värde. Ju lägre vikt desto högre personvärde, en hemmagjord och väldigt enkel ekvation som jag länge utgått från utan att ifrågasätta dess verklighetsförankring.

Vågen ha blivit min bästa vän och värsta fiende. I samma stund som jag, på morgonen, kliver upp på vågen avgörs också mitt humör och inställning till resten av dagen. En viktnedgång kan göra mig fullkomligt euforisk och skänka mig tillfällig glädje, falsk glädje, medan endast några grams viktökning genast sänker min självkänsla.

Jag är idag slav under vågen och jag har svårt att förstå hur jag, som ju är så självständig, kunnat hamna i detta beroendeförhållande. Likt föräldrar försöker avvänja sina barn vid att använda napp, håller jag sakta men säkert på att trappa ner på mitt vågberoende Veckans utmaning är att väga mig varannan dag istället för varje.

Att direkt slänga ut vågen är för mig orimligt då jag i nuläget inte skulle klara av att äta tillräckligt under de dagar då jag inte är medveten om min vikt. Målet är dock att inom kort göra slut på det destruktiva och ångestframkallande förhållande som jag idag har med min badrumsvåg.

 

Varning för extrem optimism!

Livet med anorexi / Permalink / 0

Det är sommarlovstider och även Knut verkar ha tagit semester. Helt utan förvarning dessutom. Ingen är gladare över hans frånvaro än vad jag är.

De positiva tankar och känslor som har genomsyrat min tillvaro de senaste dagarna känns smått främmande men överväldigande. Efter förra veckans kraschlandning och avsmak inför både mat och livet känner jag plötsligt en längtan efter att bli frisk och att återigen kunna leva mitt liv fullt ut. Allt det som pågår utanför husets fyra väggar känner jag nu stor nyfiken inför.

Det bubblar i bröstet av tanken på att få gå på musikal i London med min mamma och att färdas på moppe genom Italien med min bästa vän. Jag njuter också av att kunna betrakta glass som medicin och som en del i min tillfrisknadsprocess. Så länge Knut håller sig i bakgrunden hoppas jag kunna känna aptit snarare än ångest.

Jag är redo att återta makten över mitt liv och vägrar att se det passera rakt framför mina ögon. Allt kommer till en gräns och någonstans mitt i allt självhat har jag gått och blivit mitt eget största fan. Kommer Knut tillbaka så ska jag mata honom. Denna gången med glass och pizza som han verkligen hatar.

 
 
 

Hatkärlek till Instagram

Hälsodebatt / Permalink / 1

Min hatkärlek till sociala medier som Instagram är jag övertygad om att jag delar med många andra. Likaväl som Instagram är utmärkt för att inspirera och inspireras, är många konton också ångestframkallande. Perfekta flöden som skapar en illusion av en problemfri tillvaro och perfekta liv.

Vi jämför oss, jagar likes och ifrågasätter den fantasilösa skinkmackan som vi dagligen äter till frukost. Vi känner oss lata och otillräckliga som inte hinner med hälften av det som alla andra verkar göra.

Tid är den enda jämt fördelade resursen på jorden. För prestationsprinsessor som mig är det lätt att gå i fällan och tro att alla gör allt. Jag vill både hinna laga en fotovänlig frukost, kombinera den perfekta outfiten, köra svettiga pass i gymmet, resa regelbundet och dessutom leva ett socialt liv. Men någonstans kan jag inte blunda för det faktum att dygnet endast har 24 timmar.

Jag blir så frustrerad. Vad är det vi vill bevisa och för vem? Mitt i denna overkliga verklighet vill jag publicera en bild på resultatet av mitt senaste toabesök eller på mitt rödlysande finne. Jag vill visa det faktum att jag är mänsklig.

 Verkligheten saknar filter.
 

 

 

Till top